Jespers

Det får räcka nu tror jag

2011-01-19T11:48:00.000+01:00

Blogguppdateringarna kommer högst sporadiskt, jag vet. Men livet är ju så härligt utanför typsnitt och koder är det inte? Just nu skulle jag mycket väl kunna bli en av dessa människor som bara skriver små korta feelgood-rader på Facebook typ ”Livet!” eller ”Gränslös kärlek!”. Sånt som jag i det närmsta blivit mordisk av att läsa tidigare men som jag nu myser ner mig i en varm hög av fleece, dun, vin, reality-TV och ungsbakade grönsaker och instämmer i med halvslutna ögon. Och vet ni: Det är ganska så härligt ändå, faktiskt!
Därmed inte sagt att livet är helt enkelt alla gånger, men ibland känns även det knepiga lätt. Ni vet vad jag menar.

Så: Ni får ursäkta mig men jag har gått och blivit relativt lycklig, det är vidrigt jag vet. Kanske ses vi en annan gång någon annanstans.
Kram!

Ps. Jag finns kvar på twitter! Förfölj mig där om ni vill! www.twitter.com/jesperlindstrom

Ps2. Vi tar en sista låt på det va? Den som det hela började med, om någon skulle finnas kvar här som har gott minne...

På god väg mot en perfekt fredag

2011-01-14T16:45:00.000+01:00

Jag har flanerat i staden idag och haft det väldigt bra. Klippt mitt hår, handlat kläder och sett en fantastisk utställning på Fotografiska. Väldigt härligt med sådana dagar då allt verkar bli precis så bra som man hade tänkt sig från början. Nu dricker jag en öl och ser fram emot att gå på social tillställning ikväll, så det har verkligen varit en exceptionellt härlig dag och i mitt goda humör vill jag dels önska potentiella läsare en härlig fredagskväll och sedan tipsa lite.

För det första: Sarah Moon.
Sarah Moon's utställning ”12345” öppnade idag på fotografiska och jag hängde på låset. Det var länge sedan jag blev så berörd och inspirerad av en utställning måste jag säga, fantastiskt vackert och tänkvärt foto. Så ni som gillar sånt borde definitivt gå dit. Filmen nedan finns att se på utställningen och jag blev väldigt fascinerad av den och hennes seriositet och inställning till att avbilda modeller.

För det andra: Årets första nya skiva som jag har lyssnat in mig på, The Decemberists ”The king is dead” med en hel del härliga låtar som känns lite lagom sommaraktiga och lyfter upp mig lite just nu. Bra skit!

WWW vs IRL

2011-01-13T11:06:00.002+01:00

Jag kan inte komma på något att skriva om…

Trist det där, man vill skriva något fyndigt eller klyftigt eller tänkvärt och så står det still och då får jag avsmak på hela grejen med att skriva istället. I gårdagens Metro skrev Cissi Wallin en krönika om internetpersonligheter (eller nåt) som det kliade i hela mig av, känslan i kroppen när ens selektiva perception (Mediekunskap A på gymnasiet-ord) säger en att detta är en artikel man borde vara intresserad av samtidigt som ens sans och vett skriker att det är så ointressant och oviktigt som något kan vara.
Jag ska inte klaga så mycket på Cissi Wallin, jag gillar ju henne normalt sett (även om det känns rätt trist av henne att damma av ”jag har varit i Berlin och insett att Svenskar är så jävla stela”-plattityden). Men är vi inte lite trötta på teorier om saker som händer på World Wide Web? Folk tar i allmänhet hela bloggvärlden, facebook, twitter och Internet som helhet på tok för seriöst. Kan man inte göra skillnad på lite text och några bilder och någons personlighet så borde man kanske tänka efter lite. Det är ändå mest underhållning va?, inte på riktigt… Men att säga det till vissa är lite som att säga till en fotbollsnörd ”men du, det är väl ändå bara 22 stekare som jagar varandra på en gräsplan i en och en halv timme? Det är väl ändå bara en lek?”.

För att gå vidare med liknelsen till fotboll så har jag ett brev som min farfar skrev till mig innan han gick bort, en del av det handlar om idrott och att idrottare tjänare så orimligt mycket pengar. Jag förstod inte riktigt det där eller höll med om det som tonåring men nu har jag en annan förståelse. I ett större perspektiv så är det ju ändå bara en lek, samma sak med internetvärlden ibland tycker jag. Plötsligt har en massa människor det där som jobb och tar det väldigt seriöst, skriver krönikor om det som att det var något annat än vad det faktiskt är och ser på sig själva med lite för stort allvar.
Jag ska inte låtsas att jag står utanför det på något sätt, jag bloggar, jag twittrar och jag har Facebook men jag tar allt det där med en nypa salt. Och om Cissi Wallin eller någon annan undrar om jag är en annan person på nätet än i verkligheten så tycker jag att det är självklart att det är så, allt annat vore ogenomförbart och obehagligt.
Och den senaste grejen är föresten att "checka in" på Facebook. Nu har vi ett nytt sätt att visa vår äkta karaktär för våra medmänniskor.
Nog för att jag är otroligt ointresserad av att veta när mina bekanta är på biblioteket eller i vilken Ica de handlar sin mat. Men dessutom lär ju även denna information vara något förskönad, vi lär inte få se några "Lars Johansson is @ Veneriska kliniken, Södersjukhuset"-statusar...

Det var allt jag hade att säga. Är ledig idag och tänker nu gå och spendera min tid på andra ställen än på internetet.

Våren är här

2011-01-10T16:16:00.000+01:00

Har vi vaknat igen nu? Är julkoman över? Själv känns det som att jag tinade upp lite i helgen, plusgrader och allt, men nu ska jag inte blogga om vädret… Jag vilade upp mig under en fantastiskt avslappnad långhelg, det var skönt för julen var faktiskt ganska så stressig för mig.
”Och nu börjar slitet” sa någon på jobbet, nu börjar ”oxveckorna” då man ska slita som ett djur utan semester i nästan tre månader. Själv har jag det inte fullt så jobbigt, jag har delat upp den här våren när det gäller jobb, tre dagar i veckan är jag kontorsråtta, åttatillfem, lunchlåda - hela den biten. Resten av tiden är den som jag ser fram emot med både lust och rädsla, det är då jag ska göra något, skapa något, förverkliga mig eller åtminstone få jobba/pyssla med något som gör mig glad. Jag tror på den uppdelningen. Den kanske betyder att jag får det lite knapert från och till men jag har kommit fram till att det inte gör något, det mesta jag har som betyder något är ändå gratis…
Och min vår börjar alltså denna vecka, nu är det dags att sätta igång med sånt som jag skjutit upp och sagt att jag ska göra efter nyår, nu ska jag börja med det här året. Jag tror att det känns bra.

Något för sent fick jag upp öronen för årets bästa jullåt ”Kärlek i paket”. Den gör mig glad. Trots att den är på skånska. Eller möjligen för att den är på skånska. Hur som helst: glad. Den är mitt soundtrack idag.

Tisdagssvammel

2011-01-05T00:24:00.002+01:00

Deltog i en liten social samling på jobbet idag, det går alltid att hitta olika anledningar att fika lite överdrivet länge... Hur som helst så gled samtalet lite oväntat efter ett tag in på det klassiska ”skulle du äta bajs för 50000 kronor”-temat. Lite tröttsamt, man har pratat om det där sedan mellanstadiet väl?
Då, när pengar var ett ganska vagt koncept, så skulle man ha 50 miljoner för att grovhångla med rektorn i fem minuter. Nu, när man vet hyfsat exakt hur många veckor i solen/kameraobjektiv/par sneakers man får för 50000 kronor så behöver man, om man ska vara ärlig mot sig själv, nog lite betänketid innan man helt kallt avfärdar erbjudandet om att dricka en halvliter sperma från en jak för summan…
Och jag satt och funderade på det där efteråt, det är nog tur att ingen bekant med ett sadistiskt lynne har vunnit på triss, för om pengarna låg på bordet så… Ja, vill man verkligen veta hur man skulle resonera i olika scenarion då? Skulle man inte känna sig rätt billig?

Jaja. Sånt har jag funderat på idag, det har varit en lugn dag utan särskilt mycket action som ni hör. Ganska skönt. Ikväll tog jag en avskedsöl med Erik som återvänder till sitt studentliv i Lund den här veckan. Vi pratade minnen bland annat, det är alltid trevligt att gå ut med människor som man har en lång historia med. Framförallt kom vi av detta fram till att vi har blivit hyfsat gamla, vi pratade om en resa till Kreta som det snart är tio år sedan vi åkte på och vi pratade om hur annorlunda allt var då, hur annorlunda vi var då. Lite nostalgiskt-härligt-deppigt var det.
Ska man alltså redan börja bli nostalgisk över 00-talet? Det känns ganska bra förresten - att det är 00-talet som vi kommer att se tillbaka på med glans i blicken som gamla ilskna gubbar, just för att det inte är helt naturligt att säga ”tacka vet jag 00-talet!”, kanske kommer det att hindra oss från att bli en ny det-var-bättre-förr-generation...

Nog med tre-tisdagsöl-svammel nu, jag ska gå och lägga mig. Lite musik först bara, har lyssnat väldigt mycket på Palpitation den här hösten men inte lagt upp det här tror jag, de har en fantastiskt fin känsla i sin musik.

Bloggar in det nya året (2011)

2011-01-03T10:45:00.000+01:00

Ryktena om denna bloggs död (som spridits av ingen) är kraftigt överdrivna! Det har bara hänt så väldigt mycket saker IRL (”In Real Life” – nördslang på amerikanska, alt. ”Irland” – ett land på en ö). Bland annat har jag handtvättat min favorittröja i en hink och nu är ärmarna på tok för långa. Jag har även hittat en finsk senap på Konsum vid Slussen som inte bara är mycket god utan också betydligt billigare än till exempel ”Johnnys” - en annan senap.
Förutom det så har det varit jul och nyår, jag har flyttat, jag har varit sjuk, jag har blivit kär och jag har fått ett nytt jobb. Så rätt mycket saker har hänt på ön får man väl lov att säga.

Jul

Nyår

Jag är ordentligt taggad på 2011, så kan vi uttrycka det, jag tror att 2011 kommer att bli större, snyggare och bättre än 2010.
På nyårsafton frågade någon vilket ord jag skulle sammanfatta 2010 med och jag mumlade något om avföring innan jag ramlade tillbaka ut i snön. På sista tiden har jag försökt övertyga mig själv om hur dåligt 2010 var, men när jag tänker efter så var det nog mest hösten som var jobbig, våren var nog väldigt bra. Jag var väl ute och reste? Jag har väl varit i Thailand, New York och Paris det här året? Jag har väl ändå träffat några av de vackraste, haft något av det roligaste, upplevt en del av det bästa…
Så var det ju faktiskt, det hade jag nästan glömt. 2010 var ett långt år, det höll på i en hel evighet faktiskt, och ibland var det bra, ibland var det sämre. Kanske är jag i slutändan glad för att 2010 var som 2010 var men det är ändå ett år som det är väldigt skönt att lägga bakom sig.
Eftersom att detta blev något av en nyårskrönika så känns det som att det skulle passa att avsluta med några av mina favoritbilder från 2010. Jag har fotat mycket märker jag, jag orkar inte gå igenom allt men av de jag tittar på just nu är nog dessa kanske de bästa jag tog i år.

God!

2010-12-23T09:25:00.000+01:00

Dan före dan… Jag tänker mig att julen inte betyder så mycket för mig längre men har insett de senaste dagarna att den nog gör det ändå. Ser fram emot imorgon.
Idag är en fixaredag, en dag då massor av saker ska ordnas och fixas, allt på en gång. Ska ha jobbintervju (typ), köpa alla julklappar och inatt ska jag spendera första natten i min nya lägenhet. Som sagt, mycket på en gång. Jag tycker om sådana dagar faktiskt, då känner jag mig lite extra levande och ikväll hoppas jag att jag kan slappna av och känna mig nöjd.

Jag mår så jävla bra just nu mina vänner, det är lite oväntat och ovant, men så är det och framförallt var det det jag ville förmedla i ett inlägg idag. Så nu vet ni!

En synnerligen god jul önskar jag er, mina välartade läsare. Vill ni lukta på glöggen?
På det tar vi en julbild, en jullåt och sedan hörs vi en annan dag.

Jag och loppan förra året

Jag skojar till det om nyheter som jag läst i tidningen

2010-12-21T11:52:00.000+01:00

Anmärkningsvärda nyheter idag tycker jag, känner mig faktiskt tvungen att kommentera några av dem.

För det första: Konståkaren som inte var graciös
Alexander Majorov blev inte uttagen till Sveriges EM-trupp i konståkning. Man skulle då möjligen förvänta sig att hans stela leende skakar lite i mungiporna och att trikåerna skär in lite djupare i stjärten på honom men att han i övrigt håller sig värdigt lugn. Så blev det dock inte. Istället skrev han en Facebook-uppdatering där han kallar Svenska konståkarförbundet för dels idioter och fitter men även för ”niggers” vilket ju känns både omotiverat och lite underligt tycker jag. I all min fördomsfullhet (mot konståkare) så tänker jag mig att Svenska konståkarförbundet är ett av de sista ställen där man kan finna människor som skulle ta åt sig av att bli kallade just ”niggers”

Jag uppskattar ändå detta på något sätt, det behövs lite mer rock n’ roll i konståkningskretsar. Det krävs dessutom en vansinnigt självcentrerad människa för att skriva de här sakerna, det ska han ha lite cred för.

För det andra: Pedofilen som ringde och klagade
En 57-årig man träffade en 13-årig flicka på nätet och var så nöjd med sitt kap att han betalade henne i förskott för sexuella tjänster, en big no-no när man online-shopar som vi medvetna konsumenter har koll på. Mycket riktigt levererades aldrig den utannonserade tjänsten men femhundringen behölls av flickan. Den upprörda mannen ringde då upp flickans far och klagade så att säga direkt till tillverkaren. Han krävde sin femhundring tillbaka.
Några månader senare har han nu dömts att betala 28000 kronor i böter för kontakt med barn i sexuellt syfte. En total förlustaffär med andra ord.

För det tredje: Det fullständigt oförståeliga djurplågeriet

En och annan av de vegan-hippsters som jag följer på twitter upprör sig över Tetillverkaren Liptons påstådda djurplågeri. Djurrättsorganisationen PETA har utlyst en bojkott mot bolaget på grund av den djur-tortyr som de påstår att Lipton och bolag anlitade av Lipton sysslar med.

Lipton ska ha testat sitt Te på kaniner, möss, råttor och griskultingar som givits olika sjukdomar. Därefter har man avrättat djuren på väldigt kreativa sätt av ingen anledning alls, råttorna ska till exempel ha dödats, frusits med flytande kväve och krossats (tänk Terminator 2) och griskultingarna har dissekerats levande och halshuggits.
PETA har frågat andra tetillverkare om de utför sådana tester och alla har sagt nej, vilket inte känns så konstigt, man borde inte behöva halshugga Babe för att testa en ny Earl Grey-variant va? Antingen är alltså Lipton en fasad för någon typ av ondskans sammanslutning som njuter av att plåga små fluffiga djur utan anledning eller så har PETA dragit ut denna information ur stolgången, jag vet inte vad jag ska tro…

Mycket på gång

2010-12-20T09:26:00.000+01:00

Det är så mycket som händer nu. Som vanligt så sker alla större förändringar för mig på samma gång, mitt liv verkar fungera så. Det mesta blir bättre, allt blir bättre faktiskt. Tror jag. Men det är läskigt ändå, och rörigt och snurrigt. Just nu verkar det som att jag har så mycket att stressa över och jag längtar till julafton.
Då får jag komma hem till min familj och bli ompysslad, få maten lagad, allt man behöver göra är att sitta i en stol med en whiskey och glömma bort alla andra problem. Det är därför jag gillar julen, om jag någon gång får en egen familj och verkligen ägnar mig åt julen så som många andra gör, pyntar hemma, handlar julklappar veckor i förväg och lagar mat i timmar, då kommer jag att hata julen tror jag. Men som det är nu och som jag har vuxit upp med det så är det ganska trevligt.

Med stress och förändring och rörighet och ett gigantiskt iskallt täcke över hela världen som dämpar allting och gör att allting rör sig långsammare, så är det mest det jag drömmer om. Att bara få sitta i värme och kanske dricka och äta någonting gott med människor som jag tycker om. Det verkar som att min mentala ålder närmar sig åttiosträcket nu va?

Lyssnar mycket på den här killen just nu:

Istället för musik - blogg!

2010-12-15T21:08:00.001+01:00

Glömde mina hörlurar på jobbet. Jag hatar när det händer, nu måste jag åka flera tunnelbanetimmar utan mina in-ear-lurar som en sköld mot verkligheten eller min musik som en sköld mot mina egna tankar...
Får väl blogga istället då.

Nu är juletid och som vi redan avklarat för några inlägg sedan så är juletid de meningslösa prylarnas tid, idag delades det ut julklappar där jag jobbar. Man skulle köpa något för max 20 kronor vilket ju inte är helt lätt, klapparna var således kanske inte de hetaste alla gånger men det var trevligt ändå. Extra roligt var att någon tydligen stal två av klapparna under natten, de innehöll en diskborste och en flaska tvål. Inte en Ocean's eleven-kupp precis...
Nåväl, det ska ju också handlas dyrare klappar, framförallt till de små barnen, om man känner några sådana. Jag var med en kompis i en leksaksaffär och förundrades lite över de saker som säljs där.
Det verkar vara så att man tror att barn är väldigt intresserade av att låtsas göra sådana saker som vuxna gör. Till viss del kan jag förstå det, att man leker polis eller rockstjärna, men vill barn verkligen leka att de går till affären och köper grönsaker eller att de skurar vardagsrumsgolvet?
Tydligen.

Sist jag kollade så kostade det bara en femma att "köpa" en riktig kundvagn på Ica, varför den här känns lite onödig tycker jag.

Här är det mer avancerat. Barnen kan öva sig i och känna av det komplexa förhållandet kund-kassörska. Småprata om vädret, inte möta varandras blick vid de pinsamma varorna och skämta krystad kassahumor om kvitton.

Det här kan jag helt enkelt inte förstå. Vilket barn vill ha detta? Och även om de vill det, vilken förälder skulle i så fall inte se det som ett allvarligt varningstecken?

Snickeri kan jag möjligen köpa att man kan tycka är spännande som grabb (lådorna med stomatol-glada gossar och manliga blixtar på lämnar inget rum för tjejer här...) men detta...

...känns lite underligt. I lådan finns alltså något öres värde av plastskum målat i brunt vilket ska föreställa brädor. Det slår mig att de flesta säkert kan rota fram lite riktiga brädor (i trä!) som pöjkarna kan leka med.

Tillslut finns det saker som helt enkelt bara är underliga, i alla fall tycker jag det. Rosa häst i blöja? I vilken värld är inte det en fullkomligt sjuk sak att ge till ett barn?

Jaja. Nu får det räcka. Det är ganska hemskt att vara på tunnelbanan utan lurar, dessutom så luktar det hundmat här. God kväll.

Blå

2010-12-14T23:38:00.000+01:00

Huva vad trött jag är! Jag skulle ju gå och lägga mig ju, det var ju planen.
Drack lite för mycket vin för en tisdag på en julfest som jag var på. Det fanns liksom ingenting annat att göra där, jag kände ingen alls och jag hade ingen att prata med så jag fyllde på och fyllde på...
Och nu satte jag mig för att gå igenom gamla bilder vilket kändes som en bättre idé än att sova. Några bortglömda alster således, de går i blått mestadels och de är tagna i Spanien.

Tro på något (vad som helst!)

2010-12-14T10:37:00.005+01:00

Igår såg jag Alejandro González Iñárritus ”Biutiful” på bio. En mycket bra film, vacker, välspelad och stundtals riktigt jobbig att titta på. Filmer som sitter kvar ett bra tag efter att man har sett dem är i regel välgjorda filmer. Ska jag ge någon kritik så är det väl att filmen blev en smula för lång, samt att jag har lite svårt för andligheten som genomsyrar Iñárritus filmer. Jag har full förståelse för att man porträtterar religion, som är en stark del av Spansk och Mexikansk kultur, men i hans filmer finns alltid ett inslag av det där som är lite nyandligt övernaturligt, och det hålls för självklart. Jag blir irriterad för att det sätter ett litet törne i annars fantastiska filmer, men för andra är det kanske det som gör dem så bra…

Jag har tänkt lite extra på religion de senaste dagarna, som vanligt läser jag apg29 i underhållningssyfte, skrattet fastnar ganska ofta i halsen dock, när man inser hur många som tror på skiten på riktigt. Ändå är det en extrem form av religion i Sverige, Christer Åberg tror på pratande ormar och skäggiga gubbar bland molnen, vilket de flesta svenskar inte kan skriva under på. Och den tron kan jag acceptera, den kan jag lätt skratta bort för att den är så urbota korkad.

"Singing bowl Healing"

Svårare är det med den allmänna andligheten. Människor som inte kallar sig religiösa men som ändå tror på ”något”. Det är sådana människor som tror att deras döda farföräldrar på något diffust sätt svävar runt dem och försöker kommunicera med dem, de tänker aldrig att det är en lika självcentrerad som hemsk tanke att det skulle vara så. Oftast handlar det dock mest om att hålla fast vid en tro på något slags liv efter döden, i en diskussion jag hade igår sa en person att hon ”inte skulle klara sig annars”.
Jag kan förstå det, jag kan själv få svindel av tanken på min egen dödlighet ibland. Men den rädslan grundar ju sig i botten på en medvetenhet om döden, och eftersom att döden är just motsatsen, omedvetenhet, så kan det ju inte vara så farligt. Värre då att leva för evigt som något slags osalig ande eller att dömas till eviga plågor för att man pratat i mobil under sabbaten… Men nu blev det kanske lite för filosofiskt…

Vad jag ville komma till var att jag ändå inte är odelat skeptisk. Jag kan ibland bli avundsjuk just på dem som är lite ”andliga”, de brukar vara samma människor som också tror på spikmattor, hundpsykologer och UFOn och ibland vill jag också gärna vara sådan.
Som när Mathias såg en fullständigt oförklarlig lysande låda på himlen när han var ute och körde, han som är en intelligent och rationell människa, han berättade om det och jag kände mig ändå omedelbart skeptisk, trots att jag är helt säker på att han inte hittade på något av det han sa. Men jag ville tro, det ville jag faktiskt. Jag ville så gärna vara säker på att det var just ett UFO, att utomjordingarna hade valt just E4an mellan Nyköping och Vagnhärad som platsen för deras första kontakt, men det var svårt. Jag har tänkt på det där flera gånger sedan, jag önskar att jag hade varit med honom i bilen och sett det där ljuset, oavsett om det fanns en logisk förklaring till det eller inte, mest för att det vore trevligt att kunna säga sådär ”jag såg en jävligt sjuk grej en gång…” På något sätt skulle jag vilja ha det.

Rensar

2010-12-13T16:53:00.000+01:00

Gick i ide i helgen, var inne, var borta från det mesta. Det var ganska skönt att göra så. Igår åkte jag för att titta på min nya lägenhet vilket var trevligt, jag tänker på min lilla nystart i tillvaron med blandade känslor, lite rädsla men mest glädje, det blir nog bra detta.
Som ett led i allt det här gjorde jag också ett försök att radera gammalt mök igår. Gamla känsloyttringar och nonsensstatements, som detta, som alltjämt legat och skvalpat i sajberspejs, bortglömt och ignorerat. Hur kul jag än tycker att det är att plöja igenom mina gamla inlägg (och narcissistiskt nog så tycker jag faktiskt att det är kul), så känns det som att det är hög tid att få bort det där nu. Detta också kanske. Vi får se…

Hur som helst, när man läser lite gamla saker så känns det ganska underligt, det känns som en helt annan tid. En tid då jag hade en mustasch och tyckte att det var roligt att blogga om vardagssaker som porrkakor och oförståelig Internetreklam. Jag känner mig väldigt distanserad från det. Det kanske är därför det är roligt att läsa, för att det inte alls känns som att det är jag som har skrivit det.
Lite roliga saker har jag lyckats med, det står i alla fall klart, lite gamla bloggbilder nedan, tagna ur sitt sammanhang, det blir ännu roligare så tror jag.

Älskade Aftonblad

2010-12-09T11:16:00.002+01:00

Ibland känns det oklart om Aftonbladet kanske driver med oss, om hela deras publikation kanske är en ram för att få driva ett mycket långtgående skämt. Det är antagligen inte så men likförbannat blir det ibland så tragikomiskt att läsa deras artiklar att jag inte riktigt kan blunda för det eller hindra mig från att göra mig lustig över det. Just nu fnittrar jag okontrollerat åt detta:

…och det är ju inte så roligt egentligen, nog för att detta handlar om norrmän men det känns som ett norgeskämt som var gammalt innan det drogs. Nej, i första hand fnittrar jag för att ”Pappan fick därför skrapa loss tungan med sin ovanligt långa pekfingernagel, som han sparat ut för att spela gitarr med.” och i andra hand åt att Aftonbladet illustrerar artikeln med denna bild, vilken är fantastisk tycker jag, konstnärlig, tänkvärd, och makaber. Drog fadern upp sin iPhone och fotade stolpen innan han tog med sig sin dotter, vars mun till största delen fanns kvar på stolpen, in i värmen?

Men riktigt galet blir det inte förrän man klickar sig vidare till den relaterade artikeln ”Köldexpertens tips: kissa på tungan” (rubrikporr på hög nivå). Pensionerade militären Olle Rosén delar med sig av personliga erfarenheter av liknande situationer:

Olle Rosén: Köldexpert

- Pinka på det.
- På riktigt?
- Ja, visst. Det är en nödlösning som folk ryggar för, men det räddar ett djävulskt lidande. Det är alla småungars mardröm att fastna mot en stolpe, och då slipper de slita av halva tungan.
- Har du egen erfarenhet av det här?
- Självklart. Jag har fyra barn. Jag har pinkat på en av mina killar när han var tre, fyra år.
- Vad tyckte han om det?
- Tja, vad ska han tycka? Det gäller att förvarna dem så att de inte blir förskräckta.

Det är nästan överflödigt att göra sig lustigt över detta, men för det första så skulle jag snarare tro att det är alla fyraåringars mardröm att ens barske norrländske far som skrivit boken ”Vintersoldat” en dag ska kissa en i munnen.
Mardröm nummer två för barnet blir när pappa några år senare berättar om det hela i Sveriges största tidning.

Så för att sammanfatta Aftonbladets rapportering i frågan: Är du farsa och har ungar som du inte har så bra koll på, se till att ha gitarrnaglarna vässade alternativt välfylld blåsa, men förvarna alltid först! Om man inte varnar innan man kissar på sina barn så kan de bli en traumatisk upplevelse för dem…

Annars då?

2010-12-08T09:36:00.000+01:00

Röriga dygn mina vänner, början på den här veckan har varit en blandning av underbara saker och jobbiga saker. Igår besökte jag min tidigare arbetsplats för att hjälpa till lite vilket alltid ger mig en smula ångest. Julbordet jag ätit tidigare under dagen, de fem timmar sömn jag fått natten innan samt den 13 timmars arbetsdagen satte sig någonstans i magtrakten och förmedlade en väldigt underlig känsla som håller i sig lite.
Men annars… Annars är det bra. Väldigt bra. Det har plötsligt slagit mig med full kraft att jag är inne i en sån där övergångsperiod igen, om en månad kommer mitt liv att se fullständigt annorlunda ut, och jag tror att det mesta kommer att bli bättre. Jag tror att 2011 kommer att bli ett bra år.

Det var bara det jag ville säga den här morgonen.

Vit

2010-12-06T21:37:00.001+01:00

Dumma jävla pryl

2010-12-06T11:48:00.000+01:00

Jag läste i helgen att man räknar med att vi (svenskar) kommer att handla julklappar, julmat, julsprit etc. för 65 miljarder kronor den här månaden. I början av oktober i år så var vi 9 401 925 människor som bodde här i landet.
Så, lite snabbt miniräknande visar på att vi handlar för 6913 kronor var (och en massa decimaler). Nu kanske man kan tycka att det är lite högtravande att förfasa sig över masskonsumtion och materialism, men det är precis vad jag tänker göra. Jag tycker att det är helt sjukt detta.

Tönt

Jag har alltid älskat julen faktiskt, massor av mina favoritsaker är julrelaterade: -must, -skinka, -fest och så vidare, och jag tycker även att presenter kan vara ganska trevligt, att hitta på bra grejer till folk kan vara riktigt roligt. Men som vanligt är det en hårfin gräns mellan hemtrevligt mysigt och rent utsagt äckligt. Det är de där dumma, ”fyndiga” prylarna som jag har problem med, sakerna som köpts på designtorget för 279,50 och som man tackar artigt för och lägger i en låda för att slänga nästa gång man flyttar… Och det jag har lite särskilt svårt för just i år är att de meningslösa sakerna blir både dummare och dyrare (möjligen har den känslan också att göra med att jag blir äldre, bittrare och mer realistisk, men jag tror inte det…)

I dagens Metro kunde man läsa att iPad:en ligger tvåa på våra (svenskarnas) sammantagna önskelistor, vilket alltså skulle betyda att det inte bara är välplacerade mutpengar från Apple som gjorde den till årets julklapp (den korrumperade garn-lobbyn gjorde samma sak med mössan år 2003) utan att folk faktiskt tror sig vilja ha iPads.
iPad är, i relation till sitt pris (från ca 5000 kronor) och sin popularitet, den dummaste prylen som finns just nu vill jag påstå, det känns som det perfekta exemplet på något onödigt, något överflödigt. Dessutom ser man ut som en total douche när man bär runt på den… Så vad ska man säga? Har man önskat sig en iPad, eller om man köper en iPad till någon, då om någon gång borde man fundera på om inte de tusenlapparna kunde ha gått till något bättre tycker jag. Så kanske man borde tänka oftare över huvud taget i och för sig, om ganska många saker, men just detta känns lite extra som att betala TV-avgift eller tandläkarräkning tycker ni inte?

Sammanfattningsvis

2010-12-05T16:46:00.000+01:00

Snurrig helg nu igen, lite oskarp i kanterna och suddig och omskakande, möjligen också härlig och rolig på sina sätt... Ungefär såhär har det varit:

Hur som helst, jag har förutom allt det snurriga även jobbat hårt på en Spotify-spellista. Jag har upptäckt en massa härlig ny musik detta år och jag tyckte att det var dags att sammanfatta lite. Alltså: en lista med allt det bästa från 2010, från 60 olika artister. Någon som tycker att jag har glömt något?

Fredag? Fredag.

2010-12-03T11:18:00.000+01:00

Hur går det för oss hörni? Vad gör vi egentligen med våra liv? Borde vi inte kanske klippa oss och skaffa jobb? Raka av oss det där skägget, vi ser ju faktiskt ut som hemlösa i fel ljus… Borde vi kanske ta till vara på tiden mer? Rusar inte veckorna ifrån oss på ett underligt sätt? Snöar det dessutom inte lite väl mycket…?
Frågor man ställer sig.
Men nu ska vi inte flumma till det total här.
Jag hade tänkt att jag skulle blogga någon liten samhällskommentar i veckan, men det där blev det inget med, det kändes så väldigt kladdigt (som alla andra så kunde jag dessutom inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker i burqa-debatten, eller om wikileaks…)

Idag är det i alla fall fredag va? Det känns inte riktigt som fredag och det gjorde det inte förra fredagen heller om jag minns rätt. Man ska inte klaga på fredagar tycker jag, det känns ju lite trist, men av någon anledning så känns mina normala helgaktiviteter inte så lockande just nu.
Jag har ingen riktig lust att gå ut och slira, det blev lite väl slirigt i lördags… Men kanske hamnar jag där ändå, halkandes över skridskobanan på medborgarplatsen klockan 03:07 påväg mot Burger King, jag brukar ju se fram emot det där halkandet, nu känner jag mig likgiltig inför det.

Har man inga förväntningar så blir det å andra sidan så mycket roligare när det blir roligt, vi hoppas på det tycker jag.
Ordentligt med fredagsmusik!

Drömmen om den perfekta indiefilmtjejen

2010-11-30T22:50:00.001+01:00

Efter att igår kväll ha gått på bio med några arbetskamrater och sett filmen Igelkotten började jag fundera på filmfenomen och karaktärer som går igen. Detta är sånt jag tycker är intressant, och nu kan vi slå fast att detta blir något av ett nördinlägg, så vet ni det på förhand…
I detta fall handlade det om ganska många klyschor och typiska karaktärer, vilket gjorde Igelkotten till en ganska bra men också ganska ospännande och inte särskilt överraskande film.

Bland annat hade vi den hemlighetsfulle, avvikande nykomlingen som struntar i reglerna i den stela parisiska överklassvärlden och lockar ut den på ytan hårda gamla portvakterskan från hennes skal varpå kärlek uppstår, det känns igen ganska bra. I huvudrollen dessutom en elvaårig flicka som pratar flytande japanska, är smartare än alla vuxna omkring henne och målar fantastiska konstverk på väggarna i sitt rum (och planerar att begå självmord på sin tolfte födelsedag, såklart). Lite orealistiskt, men jag kan förstå lockelsen för filmskapare att låta barn (sårbara, små, normalt sett ganska korkade) framföra ens djupa funderingar (jämför Fredrik Wenzels Man tänker sitt med elvaårige Sebastian som citerar Thoreau filmen igenom…)

I dessa funderingar gick jag. Och så av en slump läste jag idag ett inlägg som Moa Lundqvist skrivit på Rikets sal, en guide för dig som vill förvandla ditt liv till en amerikansk indiefilm. Och det vill vi ju alla. I början av inlägget påminde hon mig om en annan klassisk filmföreteelse som jag läst om tidigare, The manic pixie dream girls.
Namnet myntades i en krönika om Cameron Crowes Elizabethtown, en film som jag inte har sett men tycker verkar vara alldeles i särklass sliskigt amerikanskt romcomig. The manic pixie dream girl är i grund och botten en utstuderad drömkvinna, hon är extremt vacker men verkar inte riktigt vara medveten om det själv, hon klär sig i färgglada roliga små outfits och hon har små fyndiga svar på det mesta samt en del egensinniga men charmiga hobbies, hon är något av en tomboy.
Med den beskrivningen kunde hon passa in på ganska många karaktärer... Men det som gör henne till den hon är är att hon bara existerar för någon annans skull. Så vitt tittaren beträffar så har hon antagligen gått runt där i sin småstad, hängandes på den lokala kliniken med sina charmiga hundar och en cd-spelare full av låtar med The Shins i hela sitt liv, väntades på att en manodepressiv ung man ska kliva in så att hon kan få existera för hans skull istället (Natalie Portman, Garden State). Hon träffar den unge mannen och lotsar honom försiktigt genom hans manliga kval mot slutet då hon såklart är där för att tacka ja till hans inbjudan att leva lyckligt i alla deras dar.

Jag har ändå alltid älskat MPDGn, hon är ju faktiskt designad för att man ska göra det. Hon är en kvinna som omedelbart blir förälskad i en, även om hon till en början döljer det väl, och det spelar ingen roll hur vidrigt du beter dig eller hur trasig du är som person, hon är där för att ta hand om dig och i slutändan ge dig ett liv fyllt av benvärmare, mopeder och popmusik. En tonårsdröm förkroppsligad i en vuxen kvinna.

Många exempel finns, som tur är, på kvinnliga karaktärer i kärlekshistorier som är annorlunda, Kate Winslets Clementine i Eternal sunshine of the spotless mind beskrivs som en anti-MPDG ibland, men jag funderar på om det finns några Manic pixie dream boys? Jag har letat runt efter någon med svar och jag har rannsakat mitt minne, Moa skriver att Michael Cerra får ta på sig den kronan och jag har lite svårt att hålla med då jag just sett Nick & Norah's infinite playlist samt Scott Pilgrim vs. The world, två filmer med sin beskärda del MPDGs och en utstuderat ängslig liten Cerra som ändå får hångla på slutet.
Men kanske är Juno det bästa exemplet. Styrkan med den filmen var kanske att den marginaliserade de manliga karaktärerna så mycket. Filmen handlar om Juno och hennes resa, Cerras karaktär finns där vid sidan och även om han inte har den självklara självsäkerheten eller makten som en MPDG har så väntar han tålmodigt på kärleken och hjälper till där han kan, tillslut får det sittas på verandan och spelas folkmusik tillsammans och så var alla lyckliga.

För att komma fram till något i detta inlägg så vill jag mest mena att The manic pixie dream girl är en fantastisk karaktär, tyvärr har hon problemet att hon ständigt måste göra samma saker på film. I boken Breakfast at tiffany's skrevs en av de första och bästa MPDGs in i litteraturhistorien, men styrkan med Holly Golightly, och en av anledningarna till att jag älskade boken, var att hon aldrig bands ned, i slutet var hon borta som den virvelvind hon var och man lämnades med känslan att hon varit ett omöjligt, ouppnåeligt väsen som aldrig skulle tillåta sig själv att kontrolleras. I filmen däremot får hon inta rollen som den perfekta MPDGn och det hela slutar med en kärleksfull omfamning som sig bör... Det skulle ha varit trevligt att se den riktiga versionen, och en Manic pixie dream girl som har en egen vilja.

Sorgliga saker, roliga saker. Måndag...

2010-11-29T11:24:00.002+01:00

Tung måndag följer på en tung söndag. Jag var ”trött” igår, orkade inte mycket annat än att ligga still, bäddade ned mig i soffan och åt glass. Av någon anledning väljer jag alltid deppiga filmer på söndagar trots att jag ju borde förstå att det är en dum idé. Igår såg jag Revolutionary road för andra gången. Det är en av mina favoritfilmer från senare år, men den är inte precis munter och om man ibland kanske går runt i funderingen att det vore trevligt att ha flickvän och leva något slags parliv så blir man ju minst sagt avskräckt.
Fantastisk film dock.

Kanske borde jag istället ha gjort som jag gjort så många andra kvällar och bestämt mig för att se något med Leslie Nielsen, få människor kan få mig att skratta som han. Imorse fick jag reda på att Nielsen dog igår och det är verkligen en av de stora komikerna som försvinner. Jag har vuxit upp med Nakna pistolen och många andra av de typiska 80-, 90-talskomedier som för mig är klassiker. Jag vet inte hur många gånger jag och Erik har suttit och glott på Wrongfully Accused i hans gamla källarrum i Enskede…
Så. Lite sorgligt idag, världen är lite gråare.

God natt

2010-11-28T03:19:00.002+01:00

När man går hem genom stormen och ingen annan har hunnit trampa upp vägen ännu, när ens sneakers som man kanske borde ha bytt mot mer funktionella vinterskor blir de första att trampa upp vägen genom nysnön hem, då känns det lite speciellt.
Så slutar min kväll. Förutom att jag nu satt mig vid datorn med den sista ölen jag hade i kylen för att skriva detta. Jag har två cigaretter kvar. Jag ämnar röka dem. När de är upprökta kanske jag går och lägger mig, så vi får väl se hur långt det här inlägget blir...

#1
Jag hade roligt ikväll tror jag. Jo, det hade jag nog. Jag fick prata och diskutera, få den härliga blandning av väldigt seriösa och passionerade samtal om politik och väldigt lättsamma och viktiga samtal om relationer som det blir med en bästa vän. Och sen fick jag åka in till en klubb och jag fick prata ännu mer och dansa och dricka och flörta. Det var allt som jag kan förvänta mig av en lördagskväll antar jag.
Ibland har jag svårt att förhålla mig till att vara på en klubb, att vara berusad där och att göra hela den grejen. Med alla de vackra och de fula och de hemska och de underbara människorna känner jag mig ensam fast delaktig, en del av en enda kropp fast bara en lilltå utan en funktion. Det är en underlig känsla, och när man verkligen känner den och börjar fundera på den, då vet man att det är dags att gå hem.

#2
Och när man är hemma, när man har tänt godnatt-cigarett nummer 2 och skriver ett konstigt fylleinlägg på en blogg, då funderar man på vad det hela tjänar till egentligen. Då känns det som att man är i sitt allra mest ärliga tillstånd fast att det egentligen kanske inte är så, och man lyssnar på musik och man tror att den träffar en rakt in i hjärtat. Och man tror att man kanske kommer att se saker på ett helt annorlunda sätt när man vaknar imorgon men samtidigt vet man att det inte kommer att vara så.
Så är det.

Nu är det dags att gå och lägga sig. Ja, när jag läser igenom texten ovan så känns det helt klart som att det är dags...
God natt.

Mer ovärderlig information för den som gillar att knulla - nu för tjejer!

2010-11-24T16:09:00.000+01:00

Den flitige läsaren kanske minns att jag skrev ett inlägg för ett par månader sedan om alla dessa kurser, böcker, internetsidor och liknande som går ut på att killar ska lära sig ragga (och betala stiligt för den kunskapen). Det gjorde jag efter att ha hittat den här sajten.
Nu läser jag i DN att en kvinna tillslut kommit på att man egentligen bara utnyttjar halva marknaden här, antagligen finns det också åtminstone några stycken tjejer som vill lära sig ragga på ett klyschigt och krystat sätt.
Som sig bör så är denna bok efter vad jag kan förstå lite nedtonad i jämförelse med sina maskulina likar, den här är ju för tjejer, här handlar det mer om att ”boosta sin självkänsla” och att ”ta kontroll”. Raggningen är ju egentligen ett sätt att visa att man är en självständig 2010-talskvinna som inte är rädd för någonting!
Nu har jag inte läst den här boken, så jag ska kanske inte göra mig alltför elak över den, men på bloggen som hör boken till och även i alla andra forum där författaren Sara Starkström ges plats så delas det flitigt ut tips till tjejer, ”Alla vill hångla” säger Sara till Extra Östergötland (!) ”om tjejerna slutar att vara så svåra så får alla som de vill”. Hör ni det nu killar och tjejer? Alla vill hångla egentligen, ett nej är aldrig ett nej, det är det viktigt att komma ihåg...

Tipsen i boken ”Game Girl” är enligt författaren själv av typen ”knäck en isbit på bardisken och säg "nu är isen bruten mellan oss" (hur ”knäcker” man en isbit? Blir det inte ganska slabbigt?) men jag har egentligen inte så mycket att säga om tipsen eller raggningsreplikerna i sig, det är hela mentaliteten jag har svårt för.
Såna här böcker, oavsett om de är för killar eller för tjejer, bygger på inställningen att det är väldigt stor skillnad på män och kvinnor, att alla som är ute på krogen är där för att de vill hitta någon och att socialt umgänge mellan män och kvinnor hela tiden är ett spel som man ska spela, där det finns regler och där man ska bluffa och lura varandra för att ”vinna”.
Jag tycker att den inställningen är sjuk.
När sånt här kommer ut för tjejer gömmer det sig dessutom alltid bakom en parfymerad slöja av påstådd feminism. ”Nu är det dags för brudarna att ta hem spelet!” står det på bokomslaget som något slags revolutionärt slagord.
Samtidigt säger Sara Starkström till Helsingborgs dagblad: ”Jag tycker lite synd om killarna och jag förstår att de tröttnar när tjejerna inte ger dem en chans eller ens låter dem prata till punkt”.
Jag vet inte riktigt vilken krogvärld hon lever i men den jag besöker ibland innehåller ganska mycket killar som det inte är synd om, som inte ger upp i första taget och som själva skapat en atmosfär där tjejer måste vara defensiva för det mesta.

Kan folk snälla sluta försöka tjäna pengar på ensamma människor på detta sätt? Kan ni snälla sluta sätta upp regler och lagar och idiotiska knep för hur vi ska träffa varandra?
Tack.

Energisk

2010-11-23T16:54:00.000+01:00

Idag har jag pysslat lite med att skriva anagram av folks Facebook-uppdateringar samt med att tycka att denna aktivitet är orimligt rolig. Jag har suttit och fnissat och fnissat åt detta… Jag tror att man börjar bli väldigt gammal när man tycker att väldigt utstuderade men meningslösa ordvitsar är roligt… Döm själva:

Annars då? Jotackmanskainteklaga! Jag har mycket energi just nu verkar det som. Har börjat träna igen för första gången på… länge. Jag kan knappt sitta still och glo på tv-serier på kvällarna, vilket ju annars är min favoritsyssla. Men samtidigt hatar jag mörkret och kylan och blåsten och ibland känner jag mig ensam. Det är svårt att komma ifrån det, det är det.
Men just idag ska vi inte hänga läpp för just idag bjöd Amanda in mig på middag vilket känns som ett fantastiskt trevligt initiativ.
Amanda är bra, Amanda är något så ovanligt som en människa som jag känner att jag kan vara helt och fullt ärlig och öppen med, det är ganska bra med såna människor…

Och därför mår jag ganska fint idag faktiskt, trist va?

Söndag - hej ångest!

2010-11-21T18:51:00.000+01:00

Idag är jag trött. Vaknade med huvudvärk och var sådär hungrig som man kan bli dagen efter en sån där kväll som igår. Och vad kan man skriva om utekvällar? Inte så mycket kanske, jag var på bra humör, det var bra musik, jag dansade och dansade, det var bara riktigt bra.
Idag rör jag mig långsamt och ligger väldigt stilla i soffan och tittar på filmer, det var en mörk dag idag va? Jag vaknade vid tolv och då verkade det som att det redan var mörkt, dunkelt. Det kändes ganska skönt, idag kunde det få vara ruskigt och mörkt och kallt och jag kunde få sitta i min värme och njuta av den.

Mörkret kanske påverkade mitt filmval lite, jag har bara sett ångestfilmer idag. Jag vet inte varför men jag har skjutit upp att se Jesper Ganslandts Apan väldigt länge, idag såg jag den. Den var bra. Speciell. Och ångestladdad. För den som inte har sett den så kan man sammanfatta den med att den handlar om en man som gjort något hemskt. Man får inte se det hända, man har bara en aning om varför han har gjort det eller hur. Det är en inblick i hur man kan tänka sig timmarna efter att någon har slängt bort sitt liv totalt och förstört hela sin värld. Jag tycker att det var fascinerande och extremt obehagligt och nu kan jag inte sluta tänka på det.
Ni vet den där känslan av att man har ett lik i garderoben? Som när man var barn och hade gjort något dumt i skolan, och man gick hem och åt middag och man visste att en lärare antagligen skulle ringa till ens föräldrar under kvällen. Så man satt där och visste att man borde säga det själv, lägga fram det och kanske få det att låta lite bättre, vara vuxen och erkänna. Men så gjorde man inte det, istället tittade man på TV utan att egentligen se, bara väntade på att telefonen skulle ringa.
Det är bara ett exempel på den känslan, skulden, och egentligen är det ju ingenting, men jag har starka minnen av sån ångest, det kunde vara en otroligt stark känsla. Apan är den ångesten i en timme och tjugo minuter. Fast på riktigt. På det värsta sätt som man kan tänka sig.
Jag fick ordentligt ont i magen av den här filmen, det är svårt att inte tänka sig in i vad jag själv skulle göra, vad som skulle hända, hur man skulle tänka...

Inte den bästa filmen att se idag kanske. Men filmer som får en att verkligen känna något, oavsett om det är glädje eller sorgsenhet eller ångest är ovanliga och bra filmer.

Nu ska jag äta något fett och se något som jag kan skratta lite åt.

En trevlig bild bara

2010-11-19T17:00:00.001+01:00

Det blir en lugn kväll ikväll, som sagt. För tillfället har jag göttat ned mig i att ha en dator som fungerar och sitter och går igenom en massa gamla bilder som jag hade glömt bort att jag hade. Från Bangkok och Paris och New York och allt det där... Ganska trevligt. Dessutom sitter jag och upptäcker Photoshop CS5 för första gången och det mina vänner, det är en ren fröjd det.
En bild från Bangkok, lite ut-och-klubba-stämning på den, det är ju ändå fredag.

Fler svamliga spekulationer om relationer

2010-11-19T11:25:00.001+01:00

Idag läser jag ett stort reportage om otrohet i DN. Det är inte en särskilt bra artikel, där finns en faktaruta om att komma över otrohet där det står saker som ”efter ett tag kan det nog hjälpa om du släpper det här med otroheten och börjar lita på din partner igen”, att vi inte har tänkt på det förut…
Men intressant är det ändå, hälften av alla relationer får någon gång uppleva otrohet, med ett hyfsat stort mörkertal så kan man räkna med att ganska så många knullar runt helt enkelt. Nu teoretiseras det såklart en massa om varför det är såhär, varför läser man bara i tidningarna om män som ligger runt och varför kan vi inte nöja oss med det vi har?
Artikeln är intressant på det sättet, det påpekas att våra ideal för relationer skapats av den kristna kyrkan för bara några hundra år sedan, och att relationer inte hann vara mer än några år på den tiden hur som helst, man gifte sig vid femton och dog vid trettio…
Själv har jag varit otrogen en gång och det blev slutet på ett långt förhållande. Jag har aldrig egentligen frågat mig själv varför jag gjorde så, det känns inte riktigt som att jag hade ett val i situationen. Det kan ju låta konstigt, det förstår jag, men i det fallet hade jag levt ganska länge i en icke fungerande relation som jag uppenbarligen inte var förmögen att avsluta på annat sätt. Ett väldigt fegt sätt att göra slut på, absolut, och jag försvarar det inte, men det fanns i alla fall en väldigt klar anledning till varför det hände.

Men nu till min poäng (typ), jag vet inte om folk kan hålla med mig men personligen känner jag mig ganska ofta, mer och mer, främmande inför detta med tvåsamhet och trohet. Samtidigt kan jag vara en ganska svartsjuk människa, tvådelat således, förvirrat… Det jag menar är att när jag funderar på det så tycker jag inte att det känns självklart att man ska leva större delen av sitt liv i någon slags bunden relation, en del av mig skulle vilja omfamna ett hippie-kollektiv-tänk där det inte finns några gränser, bara kärlek. En annan del av mig, den större delen, skulle nog inte klara av att leva så, för om jag blir kär så vill jag inte dela den personen, då skulle jag kräkas av tanken på att den personen var med någon annan.
Jag tror hur som helst att det finns fler människor som åtminstone ifrågasätter detta nu för tiden, och det känns ändå lite befriande att tänka att det inte måste vara på ett visst sätt. Kanske skulle de flesta relationer tjäna på att avdramatiseras en smula... Eller inte, jag vet inte, jag bara lägger fram det som en idé här.

Kanske slutar det någon dag med att jag har villa och ungar och hela den grejen ändå, och då är väl inte det så illa alls. Men just nu tycker jag i alla fall att det är intressant och värt att fundera på.

God morgon

2010-11-18T08:56:00.001+01:00

Igår upptäckte jag hur obehagligt pank jag är (jag har annars för vana att inte kolla mitt saldo, jag drar mitt kort bara och hoppas att det ska finnas en tillräcklig slant på kontot…). Jag är så där riktigt nudlar-och-havregrynsgröt-pank tills på torsdag, så är det.
Men det är ok tycker jag. Ärligt talat så är det nästan lite skönt, pengar slutar vara ett problem om man antingen är ekonomiskt oberoende eller fullkomligt utblottad, eller hur?
Trots fattigheten unnade jag mig en hel öl med Mathias och Jonas på Stampen. Vi lyssnade på jazz och diskuterade politik, vilket faktiskt är mycket trevligare och mer avslappnat än vad det låter. När diskussionen tog en riktigt revolutionär vändning och Mathias började prata om att han någon gång vill döda en polis så gick jag hem.
Och det var min kväll för den som undrar.

Det får bli lite orbajsande idag. Jag tycker inte om torsdagar den här hösten, jag måste jobba sent på torsdagar och det verkar som att det alltid regnar på torsdagar…
Idag håller jag huvudet nere, lyssnar på min musik och jobbar mot fredag.

Ps. Jag gjorde en helt gigantiskt bra Spotifylista för er som vill följa mitt exempel (mest med låtar som Bea och Zuzanne har spelat för mig visserligen, men ändå...) Den bjuder jag på! Ds.

UPPDATERAT: Jag fick ett samtal från Mathias. Han menar på att det finns en del konstiga filurer här ute i sajberspäjs som kanske inte riktigt förstår ironi. Mathias vill naturligtvis inte döda en polis. Eller, kanske vill han det men han skulle aldrig göra det och det är ju det som är det viktiga...
Eller... Enda undantaget jag kan se är om det handlar om en korrupt polis, som tagit mutor av maffian typ, och man kanske står i en skum lagerlokal och man kanske precis har fått veta att polisen inte är en god utan en ond! Och man måste ta sig därifrån och rädda tjejen och lägga fram bevisen mot maffiabossen och då måste man skjuta den onda polisen.
I det fallet känns det ju ok. Då tror jag att Mathias skulle göra det. Annars alltså inte. Bara så att ni vet, så att det inte blir några missförstånd.

Onsdagssvammel om kärlek och så

2010-11-17T12:04:00.000+01:00

Jag tror att jag nu nästan fullständigt glömt bort hur det är att ha ett förhållande, en riktig vuxen relation, en sån där man har bestämt sig för att bara ligga med varandra och inga andra. En sån då man träffas nästan varje dag och där man vet vad som finns i den andres frys.
Så fullkomligt underbart/hemskt/befriande/hämmande att glömma bort en sådan sak… Kanske har jag egentligen aldrig riktigt haft någon koll på det där ändå, varenda gång jag försöker minnas hur man gör, hur man beter sig, vad tjusningen med det hela skulle vara, så blir det mest de negativa sidorna jag minns. ”Ditt problem”, fick jag höra en gång, ”är att du är alldeles för teoretisk, när det gäller sånt ska man bara gå på känsla”. Och det är ju fint tänkt, men det funkar ju inte…
Det är det jag är mest rädd för, att den där helt sinnessjuka kärleken som övervinner allt vad svartsjuka, fyllebråk och slentrian heter, då man inte ens behöver tänka, inte egentligen existerar. Att det som vi kallar perfekt egentligen mest handlar om att man tillslut kommer upp i en ålder då man mer eller mindre nöjer sig med vad som bjuds…
Negativ? Jag?
Ja, men då är jag väl negativ då. Det ligger väl i min natur. Framförallt tror jag att det handlar om att jag har glömt, att det var helt sjukt länge sedan jag verkligen hade fjärilar i magen. På riktigt. Så fort fjärilarna närmar sig och det börjar killa lite grann innanför huden så tar jag fram håven och sen slutar man med en stor samling väldigt fina, men väldigt döda, fjärilar i små glasmontrar som troféer på väggen istället (den liknelsen kan ni ju fundera på ett slag... och jag med, det lät ju rätt bra i alla fall…)
Jag vet inte riktigt varför jag ville skriva om det här nu, det känns som att man kommer till en punkt där det inte riktigt är ok att vara nöjd med att vara singel längre, det får man egentligen inte vara mer än ett år. Därefter måste det ju vara något fel på en, det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det kan vara men något är det, som är trasigt.

En vän ringde igår och ville berätta om relationsproblem, hennes nyblivne kille vill dra ut i krig. Jo, på riktigt! Och då kändes det ju som att ens egna problem bleknade lite, att ställas inför att någon som man älskar ska åka till Afghanistan…
Kan det vara värt något sådant? Det är frågan det...

Gott och blandat från helgen

2010-11-15T12:06:00.000+01:00

Jag tog en liten bloggpaus under helgen, mest för att kunna njuta av den ordentligt. Och njuta det gjorde jag också, det var en bra helg, det var dekadent och mysigt och hemtrevligt och massor av sådana saker som helger borde vara.
Och trots att jag inte har bloggat denna helg så har det ju funnits en hel del bloggstoff. Så, saker jag funderat på under helgen, utan innebördes ordning:

Imperiet, krogen vid Skrapan på söder är som ett krogvärldens svarta hål. Stället har absolut ingen som helst personlighet och det har inte heller de människor som går dit. Det känns som den absoluta nollpunkten eller medelpunkten att vara där, det känns som att det pågår ett konstant utelivs-skådespel där med väldigt stereotypa rollkaraktärer.
Ändå lyckas jag hamna där varannan helg… Kan handla om att det ligger bra till och inte tar inträde, underligt ändå.

En bekant blev misshandlad natten till lördag efter att ha bett en tjej om en cigarett. Jag vet inte exakt vad som hände, men jag tycker att det är sjukt obehagligt när sånt händer. Ganska ofta på sista tiden får jag en känsla av att världen i något större utsträckning än vad man tror är galen.

Hittade på en ny rolig och funktionell kroglek. Rokad! heter den och den går ut på att en person plötsligt skriker ”rokad!” och att alla då måste byta plats med sina vänner och även med främlingar om man känner sig manad att flytta på främlingar. Jag och Mathias hade väldigt roligt med detta i lördags och vi kom fram till att det dessutom hjälpte oss få en bättre överblick av lokalen, rekommenderas!

Människor från Leksand pratar på ett jättekonstigt/ganska obehagligt sätt.

All mat som serveras på 7/11 smakar likadant, som sopor som man har värmt upp till en värme där igen typ av bakterie kan överleva och kryddat med väldigt mycket chilipulver.

Polaroidbilder rakt framifrån på människor som röker blir inte bättre för att människan på bilden är Matt Damon eller för att fotografen är Gus van Sant. Tråkigaste utställningen som Fotografiska har haft… Därmed inte sagt att Gus van Sant inte är en fantastisk regissör, på torsdag visas ”Elephant” på Fotografiska och den är ju faktiskt fantastisk.

Söndagsstek med hasselbackspotatis, pappas egen ättiksgurka, sås och svartvinbärsgelé kan vara det godaste som existerar, min pappa valde att laga det som farsdagsmiddag igår för att han vet hur mycket jag gillar det. Så är det att ha världens bästa pappa.

Den här låten är bra.

Det var nog inte allt jag har funderat på det, inte ens nära, men det får räcka för tillfället…

Bara ett sånt där fjantigt fredagsinlägg nu igen

2010-11-12T12:21:00.000+01:00

Denna fredag försöker jag ignorera de smygande föraningar av förkylning som kryper i min kropp och tänka på allt det trevliga jag ska ägna de kommande dagarna åt. Jag tänker inleda helgen med att hämta upp min nya dator i eftermiddag vilket är väldigt spännande, nya prylar är ju alltid kul.
Sen blir det Cornelis på bio med insmuget rödvin i pet-flaska, utgång, 25-årsfest och fotoutställning… Det känns som att det kommer att bli riktigt bra detta!

På något sätt kändes det som ett tecken, att jag klickade på en twitterlänk och hamnade på någon sida med utdrag ur texter av Håkan Hellström, lite avundsjuk är jag på er som ska se honom imorgon, då hade det i sanning varit en perfekt helg.

Och jag dansade när jag var tolv
Och jag var högt över varje golv
Om jag inte kommer ner - spill inga tårar för mig mer

Ta mig till den där festen I stan
Där människor är som du och jag
Dom dansar högt över varje lag
Och där vill jag också va

Jag inser att det är väldigt klassiskt blogg-o-dramatiskt att sitta och skriva citat ur snyftiga poplåtar, men som sagt, det kändes lite som ett tecken detta, en föraning, eller bara en trevlig liten påminnelse om de trevligare stunderna i livet.
Så för att summera: Bra känsla på den här fredagen såhär långt, jag hoppas att ni känner det också.

Back to the good life

2010-11-11T09:18:00.002+01:00

Igår spisades bio, samt soppa och öl med min goda vän Zuzanne. Vi såg en testvisning av Sound of Noise som jag starkt rekommenderar att ni filmnördar kollar in på filmfestivalen och att ni andra kollar in när den har premiär efter jul för det var något så ovanligt som en riktigt unik filmupplevelse! Filmen fick en fyra i betyg. Soppan fick också en fyra och ölen en trea (det drog ned betyget lite att jag beställde en flasköl för 70 kronor bara för att upptäcka när jag skulle ta den första härliga klunken att den var alldeles avslagen, besvikelsen i det! Jag fick en ny sen, efter lite klagande…)

Och det var trevligt att umgås med Zuzanne, som vanligt. Vi är ungefär lika bra på att klaga hon och jag så det funkar rätt så bra. Zuzanne gnällde, bland mycket annat gnäll, på att hon partajat lite för intensivt på sista tiden. Jag gnällde, bland mycket annat gnäll, på att jag har blivit en tråkig jävel…
Jag har märkt det med mig själv, jag har blivit lite för gnällig de senaste veckorna, lite trött och gammal. Hela tanken att gå ut på lokal, axel mot axel med alla hemska människor, lyssna på dålig musik och dricka jättedyr öl, det har inte lockat. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är med mig, för att vara helt allvarlig nu, jag tror att det handlar en smula om självförtroende, en känsla av att jag just nu kanske inte riktigt skulle passa så bra in på prålig nattklubb. Jag kan nästan se framför mig hur jag står där och nervöst håller takten med foten och suger på en stor stark, funderades på hur tidigt det är ok att gå hem utan att vara en tönt.
Men det är ju inte jag? Så har jag väl inte varit på många, många år väl? Varför har jag fått för mig att jag är så nu då? Det hela är väldigt underligt…

Vad detta leder till är att jag nästan blir provocerad av redogörelser för roliga och vilda kvällar, jag tar dem nästan som en förolämpning och något i mig vill nästan börja moralpredika om det hemska med rusmedel och om den våldsamma atmosfär som råda på modern danslokal. Nästan.
Något överdriven är måhända den här redogörelsen, jag har inte precis suttit hemma och gråtrunkat lördag kväll de senaste veckorna (inte alla lördagar i alla fall), känslan bottnar snarare i en revanschlusta, och revanschlusta är lusta som jag uppskattar, så jag uppviglar den en smula och kommer fram till slutsatsen att jag kanske utan att skämmas borde överdriva lite granna i helgen?
Ja. Kanske.

Vuxna män gör saker tillsammans

2010-11-09T12:05:00.001+01:00

I många olika sammanhang på senaste tiden har jag läst om Mixed Martial Arts och kampsport, senast i söndags hade DN ett stort reportage om det växande intresset för människor som bankar skiten ur varandra.
Och hur nu skriva detta blogginlägg utan att låta som en moraltant?
Det är inte helt lätt… Men för att klargöra: det jag så starkt ogillar med den här ”sporten” är inte det att de som utövar den kan bli skadade, de köttskallarna lär nog hitta sätt att skada sig på även om det vore förbjudet. Personligen ogillar jag det hela mest för att jag tycker att våld är obehagligt och inte förstår hur någon kan få ut något av att se två människor misshandla varandra. Med det sagt så vet jag inte om det borde vara förbjudet eller inte, antagligen inte, det skulle nog inte utgöra någon skillnad.
Men det jag läste i DN igår var väldigt intressant, en amerikansk forskare på området maskulinitet, Michael Kimmel, ser filmen Fight Club som en startpunkt för intresset för MMA, vilket i sig är ironiskt då den filmen beskriver exakt det som Kimmel säger händer med vissa män när utvecklingen går för fort framåt för dem…

”Vad som ytterligare bidragit till kampsporters växande popularitet är utvecklingen mot allt mjukare män och det faktum att kvinnor numera finns överallt, till och med inom militären, menar han.
– Många män dras därför till nya extrema sporter i allmänhet för att testa sin manlighet, vare sig det är klättring eller extrema skidsporter eller MMA, säger Michael Kimmel.”

”Plötsligt” förändras samhället och män ska vara kännande, tänkande, ”mjuka” varelser. En grupp, en ganska stor grupp, står kvar där de var och frågar sig varför alla killar blev bögar helt plötsligt. ”Vad hände med krigarna?” undrar de, ”vad hände med den manliga mannen?”

Om Fight Club, från Kimmels bok:
”…Fight Club provides temporary relief from lives in which they feel they are powerless. The participants believe that their frustration will vanish if they can revive a primal masculinity that has been lost. (…) The men of Fight Club are free to come together without facing accusations of homosexuality because of the aggressive and violent nature of the group. The exclusion of women from the group may also allow the men greater freedom to act without fear of judgement.”

Män hittar på sådana här nya våldsamma och farliga sporter för att trotsa mot ett mer och mer jämställt samhälle, men vad som är än mer intressant tycker jag är det här med behovet som män har att vara tillsammans, och uppfinningsrikedomen som går in i att hitta sätt att göra det på, utan att det ses som bögigt. Kimmel fortsätter med att beskriva att nya manliga företeelser alltid drar till sig kvinnor efter ett tag.

”– Vi har ju lärt oss att kvinnor kan göra allt som män kan. Men blir det för många kvinnor i Sporten så kommer männen säkert att hitta på något nytt.”

Pojkarna vill ha sin pojkklubb, kommer det tjejer med sina tjejbaciller så går de vidare till något annat, klättrar upp för ett jättehögt berg dit de är säkra på att inga tjejer kan nå eller åker till länder långt bort för att döda andra män utan tjejinblandning.
Värst blir det för dem som egentligen vill lite mer än att bara umgås och smiska andra killar på rumpan i duschen, jag fick det här klippet av Erik igår, jag tycker att det är roligt men också en smula hjärtskärande väl?

Och nu till slutsatsen: Alla som sysslar med MMA är homosexuella! Nej… såklart inte. Men det är intressant med tanken att det någonstans underliggande finns en anledning till att man håller på med kampsport och liknande aktiviteter tycker jag, och som jag skrivit förut så slutar jag aldrig att bli förvånad över hur hårt vissa män kämpar för att ses som just män, det är fascinerande måste man säga…

Ett litet inlägg om film bara

2010-11-08T09:49:00.000+01:00

Mycket film och TV-serier just nu. I veckan som gått har jag sett The social network och Somewhere, två filmer som har gemensamt att de uteslutande handlar om extremt rika och bortskämda människor och deras problem och konflikter. Jag har lite svårt att känna någon jättesympati för att filmstjärnan ser sig själv som ett misslyckande där han sitter i sin svit på Chateau Marmont eller för att världens yngste miljardär möjligen inte också är världens snällaste och populäraste människa, det har jag faktiskt. Det var mycket annat som inte riktigt stämde med de där filmerna också och jag kan inte riktigt rekommendera någon av dem.
Denna vecka kan bli så mycket bättre, denna vecka blir det två svenska filmer, på fredag premiär för Cornelis och just nu råder spänd förväntan vad gäller den. Trailern bådade gott men affischen som jag såg igår såg förjävlig ut. Guldtext, sug i blicken och ”En man. En röst. En legend.”? Det känns som ett skämt, så nu vet jag inte hur det ska gå alls…

Innan dess blir det annat dock, på onsdag ska jag gå på testvisning för Sound of noise, jag har inga förhoppningar men det känns roligt att det ges lite utrymme till filmskapare att göra experiment med lite annorlunda film. Fram till dess tittar jag på Boardwalk empire hemma vid dåtan… Vad ska jag annars ägna min höst åt?

Fredagkväll

2010-11-05T21:43:00.001+01:00

Stressig fredag på sätt och vis, mycket att göra. Jag skulle till labbet och ordna en bild, jag skulle till brorsan och fira födelsedag (och lämna över födelsedagsbilden till min svägerska), och nu står jag vid Slussen och väntar på Amanda. Henne har jag inte träffat på flera månader känns det som så det blir kul!
Näe hörrni... Det blir inte så mycket till blogginlägg det här, men jag mår bra och det är ju bra!

Vi ser ut som ovan! Snygga!

Antisemitismen slår till igen!

2010-11-04T12:02:00.002+01:00

Jag läste imorse i Metro att DN censurerat en Rocky-stripp för att den skulle vara antisemitisk. Här har ni serien, för er som inte läst den.

Jag kan ju börja med att säga att det naturligtvis, tycker jag, är störtlöjligt, urfånigt, överdrivet bajsnödigt und so weiter med sammansatta superlativ att DN gjort så. Och det känns också ganska korkat, just idag vänder sig varenda krönikör i varenda tidning mot beslutet, det är lätt att kritisera utifrån och jag tvivlar på att någon köper att Martin Kellerman skulle ha skrivit strippen i syfte att sprida judehat, utan som komik och underhållning, därmed är han också lätt att försvara. Samtidigt blir DN lätta att klumpa ihop med tidningarna som censurerade Muhammed-teckningarna och det blir lätt att peka finger på dem och kalla dem fegisar som vill skydda sin rygg från sina chefer på Bonnier och från kritik från alla sådana som älskar att peka med hela handen och skrika ”antisemit!”
Men framförallt framstår det som att DN inte har förstått, inte fattat vad det roliga är. Jag har läst strippen några gånger nu och jag tycker inte att den är särskilt rolig, däremot förstår jag vad tanken är, att Kellerman ju driver med just antisemitism och rasism, jag förstår humorn i att ”skylla sina problem på judarna” jag vet att jag skämtat så med en vän någon gång typ ”lövhalkan som gör att tunnelbanan blir sen på morgnarna måste vara en judisk konspiration!” etc… Jag kommer utsökt (osökt ska det vara, jag vet, finare med utsökt väl?) att tänka på en av Filip och Fredriks tidiga inslag ”SM i nazireferens”, kommer ni ihåg det?

De blev hårt kritiserade för detta, dels för att man skulle ha gjort något som underminerade kvinnors intelligens (en kritik som drar alla kvinnor över samma kam som Emma Andersson, inget jag skulle vara glad över som kvinna) samt att man drev med något så allvarligt som förintelsen och nazism. Ett fåtal röster höjdes för att fokusera på det verkligt intressanta med inslaget (förutom dess underhållningsvärde), att det finns vuxna människor som inte känner igen namn som Goebbels, Göring, Treblinka och Svastika. Det måste ju vara ett sjukdomssymptom när det gäller våra utbildningar, är inte det något att ta med sig och snustorrt analysera i så fall? (Om man nu tvunget måste göra det).
På samma sätt kanske man borde ha tittat på Rockystrippen och sett värdet i att läsaren inser att det faktiskt finns människor som tänker på allvar så som Rocky resonerar i strippen, att vi nu har ett helt parti i vårt parlament som skyller ekonomiska problem (och säkert sina kärleksproblem också, ”de tar våra tjejers jobb!” som en viss Kellerman slog ihop hela rasistargumentationen i en enda kort mening i en stripp en gång) på invandring och mångkultur istället för att försöka lösa dem.
”Det är det som är så klurigt med antisemitiska budskap att de kan smyga sig in i de mest begåvade sammanhang.” säger DN’s kulturchef Björn Wiman. Ja, det är bäst att vi passar oss, när vi minst anar det slår antisemitismen till, när vi är helt oförberedda är den där, mitt i vår begåvade underhållning och slår oss över huvudet. Vem vet, vi kanske är antisemiter själva? Vi gör nog bäst i att undvika det där j-ordet helt tror jag, så kanske vi aldrig behöver få reda på det.

Egocentriskt dravel + musik

2010-11-02T21:54:00.000+01:00

Jahaja… Det rullar på, livet. Och i en alldeles särskilt plågsam snabb-seg-snigel-räcer-fart. Det är just det som är grejen med mig just nu ska ni veta, jag surfar på, jag klarar mig fint men inte utmärkt, är ganska glad men inte lycklig, ganska deppig då och då men inte nattsvart… Och jag har svårt att bestämma mig, tar inte de jobbiga besluten om jag kan undvika dem, väntar hellre till en bättre dag. Ibland funderar jag på att genomgå en kris men sen tar jag en cigg och funderar på något annat istället.

Idag har jag i alla fall fått ett och annat gjort, sånt där som jag skjutit upp ett tag. Och i medvinden från detta inte så stora utbrott av energi satte jag mig och skrev en lista, en lista över saker jag vill uppnå, låt oss säga innan årsskiftet.
Ja, jag har alltså blivit en människa som skriver listor av det här slaget, eller, jag har nog varit en sådan människa hela tiden… Men den här gången har jag intentionen att slutföra listan! Nu utgör ju det inte någon skillnad i jämförelse med andra listor jag skrivit i och för sig. Säkerligen hade jag intentionen att fullfölja även då… Beviset på om detta har någon mening ligger alltså en bit fram i tiden, det här inlägget är alltså ganska meningslöst… Nåväl, meningslösa saker har florerat på denna blogg förut eller hur?
Poängen är alltså, för tillfället, att jag (för tillfället) är en man med ett uppdrag. Och det är det ju skönt att vara ibland. Realisationen är denna: 2010 har inte varit grymt… Visst har vi haft en del kul, jag och mina spöken, det har vi. Men på många sätt har det varit lite för stillastående, lite för avvaktande, lite för mycket ett steg fram och två steg bak och lite för grått. Så: Siktet är inställt på 2011 och jag inleder förarbetet redan nu. Det är i alla fall tanken, det är vad jag har suttit och ägnat mina tankar och funderingar åt denna kväll.
Det och musik.
Om mina tankar denna kväll framförallt är visionära så är min musiksmak en smula reaktionär denna kväll av någon anledning. Mycket Dylan har det blivit. Och så den här låten nedan. Och den är ju faktiskt underbar.

Söndag

2010-10-31T16:38:00.000+01:00

Jag fick precis besök av Radiotjänst. Ni vet, de som kommer och knackar på och vill veta om man har TV, har man det så vill de ha pengar, ganska mycket pengar faktiskt… Eftersom att jag mycket sällan tittar på TV utan använder min apparat till att glo på DVDer och spela TV-spel så tycker jag inte riktigt att jag ska betala alla de där pengarna, jag använder ju faktiskt inte deras tjänster. Men tydligen är det bestämt så att har man TV i sin lägenhet så ska man pröjsa, oavsett om det är en obrukbar Telefunken från 1984, betala ska man!
Så en liten fetlagd man med mustasch som var väldigt trevlig kom och knackade på idag precis när jag som bäst höll på att döda saker på min TV, så att förneka att det fanns en apparat kändes lite meningslöst. Jag gjorde dock mitt bästa för att ställa jobbiga frågor till honom en bra stund typ: ”Jag är inte skriven här och adressen där jag är skriven betalar Tv-licens, TV:n som står här inne ägs dock av mig, vem är ansvarig då?” Den lille mannen kliade sig i huvudet och gav mig väldigt mycket broschyrer som inte alls hade med mina frågor att göra. Tillslut hade vi nog båda tröttnat på varandra.

Jag: Ok, men om jag ger dig min TV nu då? Du får den. Jag gör hellre så än betalar en massa pengar för så stort behov av en TV har jag inte.
Han: Ja… Nej, det behöver du inte göra. Jag kan ju inte ta den…
Jag: Ok, men jag slänger den då, ut genom fönstret så att du ser att den är ordentligt död, slipper jag betala då?
Han: Alltså… Du behöver inte slänga din TV, om du ställer ned den i förrådet… Magasinerar den…
Jag: Och hur bevisar jag för Radiotjänst att jag har magasinerat min TV då?
Han: Det behöver du inte… Alltså, Radiotjänst måste ju tro på ditt ord då…
Jag: Jaha, vad bra, men då ställer jag ned TV:n i förrådet i eftermiddag då. Lovar.
Han: Ok… Ok! Ja, men då behöver jag väl inte skriva något här då! Vad bra! Tack för pratstunden!
Jag: Tack Själv!

Jaha, då är det väl bara att kånka ner den rackaren i källaren då, så fort jag har spelat klart det här uppdraget så ska jag fixa det…

Michael Nyqvist och den sista solen

2010-10-29T18:38:00.000+02:00

Slutade tidigt idag och halvsprang hem från tunnelbanan. Anledningen till jäktandet var solen. Som illustrerat ovan så sken den lilla rackaren in över min balkong på ett alldeles överjävligt härligt sätt denna eftermiddag och jag tänkte att med ett par dagar kvar till November så får man ta tillfället i akt.
Således ställde jag fram solstolen, hällde upp ett trevligt glas åt mig själv (Crabbie’s Ginger beer, ny favoritgrej som systembolaget bestämt sig för att bara ta in tillfälligt, prova!) och tog fram en lagom tramsig, mycket underhållande, bok som jag ännu inte läst.
Sedan satt jag där och njöt. Bättre inledning på fredagen kan jag icke tänka mig. Jag satt där och blundade och smuttade på min alkohol som Michael Nyqvist och kände mig till fullo tillfredställd.
Ikväll blir det en lugn skön kväll har jag bestämt, det blir bra det.
Ha en härlig fredagskväll bloggers!

EXTRA EXTRA! TV-medium har inte övernaturtliga krafter på riktigt! (Men jättefånig frisyr)

2010-10-28T17:05:00.001+02:00

Ett ”medium” har blivit tagen på bar gärning med att fuska med sitt arbete! Om vi inte längre kan lita på våra medium vilka kan vi då lita på undrar jag…
Anders Åkesson är ”certifierat medium” och ”healer” och han jobbar med att sälja kurser, ”seanser” och föreläsningar där han ljuger för människor och påstår att han kan kontakta deras släktingar som är döda. För detta tar han massor av pengar. Bra för honom tycker jag!
Ja, Anders är en helt vanlig kille från Fjugesta med en förkärlek för skinnvästar och långa böljande hockeyfrillor som har lyckats hitta ett bra sätt att krama pengar ur människor som är något mindre intelligenta än vad han är. Men alla sådana sagor tar ju slut förr eller senare tyvärr… Under en ”fysisk seans” för ett par veckor sedan blev Anders tagen på bar gärning med den rekvisita han smugit in för att göra delen av showen när han ”faller i trans” lite mer spännande, en klump självlysande häftmassa. Till råga på allt så var det Anders egen lärjunge, Per Ola Thornell, som avslöjade bluffen (Judas!), Per känner sig sviken nu och säger att han:
”hade svårt att tro på andar i två veckor efter att han avslöjade läromästaren.”
Himla tur att det inte höll i sig längre än så...

Anders själv har gått ut med ett pressmeddelande till alla de bestörta fans som satt sin tro till hans helande krafter tidigare.
”Det fel jag gjorde var att jag utan någon annans vetskap förde in en självlysande lerklump inlindad i en trasig strumpa på en offentlig demo. Jag har vid konfrontation per telefon erkänt för personen i fråga att jag har gjort ovan nämnda handling. Vid detta erkännande har jag även berättat att jag medvetet format leran över min egen hand och stäckt ut den i seansrummet. Jag har alltså vid några få tillfällen klarat att lirka loss min ena hand från de buntband som jag sitter fast i stolen med, och det är då jag lyckats åstadkomma ovan nämnda handling. Övriga fysiska fenomen genom åren har varit helt och hållet andevärldens”

Bra, jag känner mig lugnad, otur bara att det var just den här gången, när Anders åkte dit, som det inte var några andar närvarande.

Vet ni, förutom den uppenbara tramsfaktorn i detta så är det något annat som är konstigt tycker jag. Metro rapporterar detta som en nyhet, som att det faktiskt har hänt något, som att alla de människor som betalat tusentals kronor till Anders Åkesson genom åren först nu ska känna sig lurade… ”Det var inte min mormor som reinkarnerades i hans McGyver-frisyr på riktigt! Skandal! Kontakta konsumentombudsmannen!”
Det är inte en nyhet att detta är på låtsas, påhittat, lurendrejeri och show. Inte på något sätt.
Men ändå, tack alla knäppskallar/new age-flummare/religiösa/spökjägare och så vidare för att ni finns, på gott och ont så gör ni världen lite roligare…

Manligheten

2010-10-27T17:04:00.004+02:00

Jag läste ett inlägg på en blogg som heter ”Glitterfittorna” igår. Bra namn får man säga… I alla fall, det var ett bra inlägg om manlighet och mansroll och pappor och sånt. Jag tyckte att det var intressant att läsa om det där ur en tjejs perspektiv, det gör man inte så ofta. För mig känns det som en viktig grej, ett stort problem, ett problem som inte riktigt tas på allvar tycker jag. Blogginlägget länkade till ett annat som länkade till en artikel som länkade till en krönika och så har man hamnat i ett träsk av olika (eller inte så olika) åsikter om män, det verkar vara en ganska het fråga just nu, och det är positivt tycker jag.
Själva föräldradelen är mig lite främmande, sexiga pappor och barnuppfostran och alla de åsikter som framförs om detta av alla hela tiden är inget jag tänker lägga mig i särskilt mycket. Jag håller med dem som säger att man inte ska ha en för kraftig åsikt i frågan innan man själv fått ett barn och försökt hålla ihop en familj. Många gånger kan jag tycka att den delen av jämställdhetsdebatten tar orimligt stor plats… Men hur som helst: manlighet.
Det där är något som jag har brottats med och funderat på sedan mina tonår, inte så mycket har berättats eller förklarats för mig om det när jag växt upp. Där har funnits normer och beteenden att efterfölja, att känna sig tvingad eller lockad att leva upp till, men inget varför. Varför killarna lät mer, spottade mer, drack mer. Varför vi drog tjejerna i håret och rörde väldigt mycket vid varandras rumpor när vi umgicks. Jag tycker mig många gånger se ett samhälle som förväntar sig att vuxna män ska vara allt på en gång utan att först ha förklarat för dem hur det ska gå till, eller spekulerat i varför vi är som vi är.

Om man googlar "Manlighet"...

Få böcker har förändrat mitt liv men Stephan Mendel-Enks lilla reportagebok ”Med uppenbar känsla för stil” på 128 sidor från 2004 gjorde det. Där var en bok som inte alltid träffade mig eller kändes relevant med den tio år äldre Mendel-Enks perspektiv, men det var en bok som ställde frågor som jag aldrig hade hört ställas förut. Kanske fanns sådant där ute redan innan, men bland allt jag hade hört och sett om könsförtryck, våld, ojämlikhet och machobeteende hade väldigt lite av det haft att göra med varför män gör så, och ännu mindre om varför män gör sånt mot andra män. Eller mot sig själva.
I världens jämlikaste land är det många män som tror på jämställdhet mellan könen, lika lön, rättvist behandlande och sånt som många av oss fått sedan vi var små och ser som självklarheter, åtminstone i teorin. Men vad de männen tycker om och hur de behandlar andra män är inte lika självklart. Inte heller hur de ser på sig själva, om de kan tillåta sig att visa sig svaga eller otillräckliga. Jag vet att jag själv har brottats med sådant i mina dagar och trots att jag många gånger mått dåligt och haft jobbiga perioder i mitt liv så har tanken på att till exempel prata med en psykolog aldrig känts särskilt nära.

Och sen har vi problemet med skulden, för det känns lite fel att skriva om det här. Och om man tittar på de spaltmil som skrivs om jämställdhet så handlar inte mycket om hur manssamhället påverkar just män, kanske känns det inte lika viktigt.
Jag läste en mycket bra krönika i Expressen av Anders Kilander om manlig depression och det manliga föraktet av svaghet, jag funderar på att länka till den på Facebook men tvekar, killars problem? Killars känslor? Får man bry sig om det? Är man inte då bara en av alla antifeministiska män ala Pär Ström som tror sig kontra jämställdhetsdebatten med att fråga sig vem som funderar på killars rättigheter egentligen och som påstår att alla feminister hatar män?
Men sen inser jag att den känslan är precis vad Kilander skriver om, man kan vara hur mycket feminist man vill, det där inpräntade mantrat finns kvar som kille: inte vara svag, aldrig ha några problem, aldrig vara ett offer.

Unni Drougge har skrivit ett svar till krönikan där hon inte egentligen verkar ha så mycket att säga, förutom att det minsann finns snälla killar också och ”Snälla killar får minsann också tjejer”, och det är ju sant. ”Snälla” killar ska knappast ses som offer på det sättet. Men problemet är inte framför allt hur killar betraktas, eller åtrås, av kvinnor utan hur de betraktas av män och sig själva. Jag har träffat en del tjejer i mina dar trots att jag inte på något sätt är ett ”bad ass”, som Drougge skriver, trots att många av dem säkert skulle ha slagit mig i armbrytning och trots att jag har en blogg där jag hyfsat ofta skriver om mina känslor. Faktum är att jag generellt sätt känner mig mer bekväm bland kvinnor, har betydligt lättare att slappna av i deras sällskap.
Jag är en av de många killar som inte enkelt kan glida in i och förhålla mig till den mer eller mindre tydliga tuppfäktning som ofrånkomligt uppstår när män träffar varandra, vare det under en fikarast på ett kontor eller utanför en fotbollsarena och som finner det beteendet obehagligt.
Resultaten varierar, människor har dött för den där tuppfäktningen, men ytterligt fler tror jag helt enkelt aldrig når sin potential som människor därför att de blockerar vänskap, tvingar sig att hålla känslor inne och, medvetet eller omedvetet, går genom hela livet med masken som vi kallar manlighet ständigt limmad över ansiktet.

Det finns massor att säga om det här som ni märker… Det får vara bra så för den här gången.
Vad tycker ni?

Veckans roligaste #2 - Psychic warfare

2010-10-25T16:34:00.001+02:00

Förra veckan blev jag inbjuden på Facebook att delta i en ”psykisk attack” mot Kulturdepartementet. Jag läste igenom inbjudan noga för lite intresserad blev man ju, den var väldigt lång, väldigt högtravande och hade passager som:

”Vi riktar även vår attack mot de allierade styrkornas undergrävande och prekariserande av villkoren för de som jobbar inom den kreativa sektorn vilka förväntas driva deras skapande som knähundar i de privata finansiärernas famnar.”

Däremot fanns inte angivet hur den psykiska attacken faktiskt skulle gå till rent praktiskt, bara att man skulle samlas utanför departementet i lördags vid 16.00, redo för attack!
Nu läser jag i DN att attacken förverkligades, den fruktansvärda terrorhandlingen utfördes genom att man ställde sig i en triangel och tyst masserade sina tinningar.
Artikeln går av någon anledning inte in på vilka skador Kulturdepartementet ådrog sig efter attacken eller vilka polisiära åtgärder som satts in mot terroristerna, men jag ser framför mig hur Lena Adelsohn Liljeroths huvud blåstes upp som i Mars Attacks och exploderade…

Jag tycker ändå att det här är ett härligt initiativ och jag tycker att det verkar vara ett skönt gäng som sysslar med den psykiska krigsföringen. Det må vara högtravande, det må vara extremt flummigt och tillgjort stundtals. Men det är också ganska roligt i jämförelse med att bara skrika och bära plakat.
Läs deras rätt så underhållande och välskrivna nyhetsbrev här.

Veckans roligaste, inlägg delvis på norska!

2010-10-25T12:05:00.000+02:00

En präst i Norge har tolkat hejvilt och skrivit en bok om sex i Bibeln, nu sitter han i intervjuer och pratar om hur kåt han är och hur mycket lust han får av sin gud.
Cheferna är naturligtvis inte jätteglada över det här lilla utspelet av den brunstiga prästen från Vålerenga, Domprosten (som ser ut precis så som man tänker sig att en domprost ska se ut) är upprörd.

”Det er leit at han finner det nødvendig å lage en bok som synliggjør sider ved Bibelen som ikke er dens sentrale tema, sier han til Vårt Land.”

Visst är det roligt med norska… Alltså: Domprosten tycker inte om att den här boken lyfter fram sidor av bibeln som inte är ”skriftens centrala tema”.
Hmm… Är inte själva tolkningen av den där luntan något som präster sysslar med mest hela tiden? Och vad är detta centrala tema han menar då? Våld? Jordbruk? Män som bär klänning och fånig hatt? Eller menar han fromhet och kärlek och sånt? Ja, kärlek är väl sånt som kyrkan gillar att påstå att man tycker om? Och sambandet kärlek/sex då, det känns väl kanske inte extremt långsökt? En eller två något mer långsökta kopplingar till bibelverser har ju gjorts förut…
Vidare förklarar domprosten att han inte läst boken och inte heller har lust att göra det ”av fri vilja” men att han ”kanske blir tvingad till det”
Stackars domprosten. Att bli tvingad att läsa massa dravel skrivet av en förvirrad flummare… Aldrig att domprosten själv, eller kyrkan, skulle tvinga på någon en så knäppig bok med så galna idéer!

Fredag 101

2010-10-22T21:11:00.000+02:00

Idag ja. Idag var dagen då det snöade första gången, och det var ju fint när man satt inomhus och tittade på det men mindre roligt i övrigt.
Jag har varit jättetrött idag, somnade på bussen på väg hem, så trött har jag varit. Men nu har jag sovit någon timme och duschat och ätit och fått mig en öl, så nu mår jag ganska bra. Senare blir det nog kanske att gå ut i utelivet en stund.
Så, rätt trist va? Jag mår rätt bra och jobbar på att bli smålullig, det är allt denna fredag.
Hoppas att ni har det minst lika härligt!
Vi tar en låt som jag gillar på det va?

Nyheter av värde denna vackra Oktoberdag

2010-10-21T15:33:00.004+02:00

Fler felsägningar i politiken tycker jag! I veckan blandade en fransk minister ihop uttrycken litegranna och pratade om ”genitala avtryck” istället för fingeravtryck, och vore det inte betydligt roligare om vi identifierade brottslingar på det sättet? Frankrike går bra på felsägningsfronten just nu överlag, här om veckan blandade frankrikes utbildningsminister ihop ”inflation” med ”oralsex” (vilket tydligen är lättare på franska än på svenska). Jag är helt för detta, se bara hur mycket roligare den här texten från Europeiska kommissionen blir om man ersätter ”inflation” med ”oralsex”:
”Oralsex orsakar inte några större problem så länge oralsextakten är låg, stabil och i linje med företagens och konsumenternas förväntningar. En viktig effekt av oralsex är dock den osäkerhet den för med sig när oralsextakten är volatil (…) när oralsextakten är volatil menar vi att den varierar snabbt med tiden, uppåt och nedåt, och med relativt stora svängningar.” Fniss fniss osv.

I Mexico har över 28000 människor dött i knarkkrigen de senaste fyra åren, man räknar med att fler människor kommer att dö i det kriget i år än i Irak och Afghanistan tillsammans. Kriget utgörs dels av interna stridigheter inom kartellerna men också om det raka kriget mellan polis och brottslingar, ungefär 7 procent av de döda har arbetat inom polisstyrkan.
Nu har man utsett en ny polischef i en stad i norra Mexico, vilket är det mest drabbade området, 20åriga Marisol Valles.

Borgmästarens kansli konstaterade att "hon var den enda person som tackade ja till jobbet", och det är väl inte så underligt kanske, att man inte vill bli dödad och stympad och så… Det intressanta med denna nyhet är reaktionerna tycker jag, för oavsett hur klokt eller oklokt det är att sätta en 20årig student som polischef mitt i detta så blir det extremt uppenbart i detta fall precis hur stor skillnad folk gör på tjejer och killar. Jag lovar att om detta handlade om en 20årig student som var kille så hade det:
1. Inte blivit rubriker över hela världen.
2. Setts som lite djärvt och modigt snarare än dumdristigt.
3. varit färre kommentarer om den förestående våldtäkten av polischefen i fråga…

En rolig nyhet också:

Varför denna nyhet är rolig? Av flera anledningar, först och främst är det roligt, och en smula irriterande, att rubriken rimmar men inte är perfekt. Den perfekta rubriken skulle naturligtvis vara ”Isbjörnen Knut fryses ut” då hade det varit en rubrik i Aftonbladet-klass! Men DN är väl lite för fina för det.
Sen är det ju naturligtvis mycket roligt att björnexperten som citeras i artikeln heter Heiner Klös, det tycker i alla fall jag är humor…

Ps. Det är sjukt att de har lagar i det underbara landet i väst som säger att man får vara homosexuell så länge man inte berättar det för någon… Ds.

Ps2. Det är sjukt med den nya lasermannen, Malmö befäster sin position som stället där det händer i Sverige Ds.

Ps3. Förresten! Jag har beefat upp Höstlistan från förr-förra inlägget! Den är dubbelt så grym nu! Ds.

Socialiteten

2010-10-20T12:03:00.000+02:00

Igår somnade jag alldeles för sent, efter midnatt! Ja, jag har blivit lite av en äldre herre nu, komplett med krämpor och klagomål. Jag går och lägger sig runt halv tolv normalt, funderar en stund på nakna bröst och annat sånt som man tänker på när man försöker sova och sedan faller jag i dvala och får mina sex timmars sömn. Men alltså inte igår. Jag fastnade lite läsandes gamla blogginlägg på min blogg och sedan på Eriks och plötsligt var klockan halv ett!
Nåväl, Erik skrev igår ett bra inlägg om knäppa gubbar, vilket ju är hans nisch, men inlägget inleddes med en liten anekdot om hur tafatt Erik kan vara i sociala sammanhang:

”Med lite betänketid har jag möjligheten att konversera i alla fall hjälpligt med främmande människor men när de dyker upp från ingenstans och överraskar mig har jag en tendens att agera något tafatt och fumligt. Än värre blir det om jag dessutom blir upprörd eller liknande då jag i regel kommer på en bra comeback-line klockan fyra på morgonen (efter en natts vakande av och ann) dagen därpå.”

Det där fick mig dels att fundera på hur man ser på sig själv och hur andra ser på en, jag har nog alltid tänkt på Erik som riktigt socialt kompetent, bättre på sånt än jag själv. Men han kanske inte ser det så.
Och sen på mig själv, hur bra jag är på sånt. Det är ju svårt att avgöra det där själv men jag tror och hoppas att jag inte låter som en stammande idiot om någon kommer fram och vill prata med mig… Jag har i alla fall aldrig varit en sån människa som själv kan göra sådär, att bara gå fram och börja konversera med totala främlingar (i onyktert tillstånd, absolut, men det räknas inte va?). Men jag tror att det är något jag har blivit bättre på med åren, det där med att våga, även om det sitter långt inne.

Jag minns en gång när jag pluggade. En tjej från någon skådespelarkurs på vår skola deltog i något projekt vi höll på med, jag tyckte att hon var söt, jag tyckte att vi hade flörtat lite, kanske. Men i alla fall så bestämde jag mig den gången för att bara prova, bara hänga ut sig själv totalt och fråga om hon ville, typ, ta en fika, eller vad jag nu hade tänkt säga… Jag hade redan bestämt mig, jag hade redan tänkt ”vad är det värsta som kan hända?” och funnit att det nog inte kunde bli så farligt. Så i slutet av dagen var jag iväg och lämnade tillbaka utrustning, vi var klara och skulle jag ta min chans så skulle det behöva vara då, så jag skyndade mig tillbaka till mina vänner men när jag kom dit var hon borta.
Jag blev inte lättad, jag blev irriterad, jag var ju så uppumpad, redo. Jag beklagade mig för en klasskamrat som blev en smula frågande ”Jo, men det var nog bra att du slapp det tror jag, hon är ihop med en kille i hennes klass som vi också ska jobba med...”
Så, det hade kanske blivit obekvämt ändå, det hade kanske blivit pinsamt och jobbigt och allt sånt. Men jag ångrar nog ändå att jag inte fick chansen att försöka, och ta den där pinsamheten. Jag tror att det hade varit värt det på något sätt.

Oktober

2010-10-19T21:34:00.001+02:00

Vad skriva, vad skriva… Det är Oktober. Så är det. Det är inte den bästa av månader, eller den sämsta… Eller, kanske att det är den sämsta, men det finns en viss charm med det ändå, löv som blir röda och friskhet i luften och allt det där skitsnacket. Jag pendlar friskt mellan att tycka att det är extremt deppigt och väldigt härligt just nu.
Igår morse var det i alla fall lite härligt med hösten, jag åkte min buss ut mot Värmdö och jobbet och det var precis i gryningen. Jag tror att det här är den veckan, då jag får åka till jobbet i gryningen, och det har varit ganska spektakulära gryningar… Jag gjorde en liten spellista som skulle räcka ungefär precis den tid som den där bussresan tar och jag kom till jobbet ganska glad, ganska tillfreds på ett härligt sätt.
Jag vill mena att detta är utmärkt klockan-halvåtta-på-morgonen-i-Oktober-musik, och möjligen är den helt ok andra tider på dygnet också, så ta till er den nu mina vänner.

Höstlistan

Bra helg

2010-10-17T14:34:00.000+02:00

Mår fint idag, mycket fint. Det har varit en riktigt härlig helg och det är en riktigt härlig dag idag, är det inte? Känner mig lätt idag...

Fredag

2010-10-15T15:26:00.001+02:00

Fredagfredagfredagfredag. Det känns skönt idag, jag behöver helg! Jag vet dock inte alls vad jag ska göra med min helg denna gång. Jag har inte träffat några vänner på någon vecka, jag vet inte vad någon har för sig, jag vet inte ens vad jag vill göra mer än att jag just nu vill åka hem och dricka en öl på balkongen (egentligen, eftersom att jag bor i Hökarängen, så borde jag skriva ”dricka en öl på ballen” men det känns inte som att jag kommit så långt i att acceptera min status som Hökis-bo ännu…)

Idag hade jag tänkt publicera ett inlägg om galen Amerikansk politik men det blev ganska tråkigt faktiskt. Det känns inte så överraskande med ännu en ultrakonservativ abortmotståndare/vapengalning/böghatare/osv. osv.

Men jag fnissade ändå lite när jag satt och läste om Catherine O’Donnell, en av republikanernas stigande stjärnor just nu. Min favorithändelse från hennes mycket händelserika liv var när O’Donnell stämde sin dåvarande arbetsgivare ISI för könsdiskriminering. Hon påstod att hon blivit degraderad på arbetsplatsen på grund av hennes åsikter om att kvinnor borde vara underställda män... Är inte det helt fantastiskt? Fler galningar i politiken tycker jag, jag behöver saker att skratta åt och blogga om…

Nåväl. Fredagen kan bli mycket bra och den kan bli mycket dålig. Det spritter lite i kroppen, något måste jag göra. Det kan bli en sån kväll som är fantastisk eller som är ett fullkomligt antiklimax. Vi får väl se… Tillsvidare lyssnar vi på Lights On, det känns som fredagsmusik tycker jag.

Hitta fler artister som Lights On på MySpace Music

Äntligen!

2010-10-14T16:37:00.001+02:00

Jag gillar ju politik, oftast i alla fall, mest av allt gillar jag den när den är en smula galen och när knäppisarna får en smula utrymme, det är ju i alla fall roligt att betrakta utifrån, eller hur?
Idag läser jag att:

1. Anton Abele får en stol i Riksdagen
2. En ny knäppgök ala Sarah Palin lever rövare i Washington.

Anton Abele är alltså 18åringen som startade en Facebook-grupp som var emot våld (enligt källor var den också kraftig motståndare till Cancer, våldtäkt och tortyr av små gulliga djur…), således blev han kändis och fick gå på MTV-galan… Någonstans i den här vevan fick yours truely faktiskt mail från den unge herren, det var något om att han behövde en fotograf illa kvickt, jag svarade aldrig på det där mailet och det var ju faktiskt en smula synd för kort därefter dök det upp ett gäng filmer där Anton krystat låtsades vara minst 30 år äldre än vad han faktiskt är (och bet sig i underläppen, såklart), jag kunde ha varit med och skapat youtubehistoria! Rackarns.

Efter att ha blivit grundligt hånad för sina klipp gjorde Anton det enda rätta och försökte stämma de som hånat honom, när det misslyckades så tog Anton lite småsurigt bort sina videoklipp. Så vi får nöja oss med en parodi, trots att verkligheten ändå var roligare...

Man ska kanske inte vara allt för hård mot Anton, han verkar vara en driven kille, det får man ge honom. Men det är också en komisk figur som nu ska vara med och driva landet, Anton Abele sätter begreppet ”lillgammal” i ett helt nytt perspektiv.
Mitt starkaste minne av honom är när han deltog i DN Påstan’s ”Hej konsument” i februari i år. Han var då ganska exakt en månad äldre än myndig och tipsade med sin vida erfarenhet om Mojitos på East och om den härliga stämningen i baren på Sturecompagniet.
I övrigt kan vi ju låta några av dem tala för sig själva:

Giorgio Armani?

Favoritfärg: Har alltid varit blått men grått och vitt har börjat bli nya favoriter nu på senare tid.

Modeförebild: Giorgio Armani.

Favoritlyxartikel: Fikonmarmelad.

Bästa huvudbonaden: Studentmössa. Det är en fantastisk accessoar som ofta får följa med människor hela livet – trots att den sällan används!

Anton Abele?

I dvd:n: Filmen “Taken” (översatt “Tagen” på svenska). Det är verkligen en film jag rekommenderar. Den skildrar människohandel på ett sätt som skulle få många människor att må illa men framför allt visar filmen hur trafficking egentligen går till.

Mitt sämsta köp någonsin: Att köpa plasma-tv redan 2003 var inte så bra. Ett par månader efter köpet hade priset halverats.

Anton köpte alltså en egen plasma-tv när han var elva år gammal. Det faktum att han gick i mellanstadiet kan ju vara en bidragande orsak till att han inte hade så bra koll på marknaden ännu… På den tittar han på Taken som alltså, för att klargöra, är en film där Liam Neeson slaktar män med luddig arabhärkomst på de mest utstuderade sätt i två timmar.

Jag vet inte med er, men jag ser fram emot fyra år med Anton i Riksdagen, nu blir det slut på gatuvåldet hörni!

Jag skulle ju skriva om Christine O’Donnell också ju… Det får bli lite senare.

Godmorgonskägg

2010-10-14T08:44:00.001+02:00

Denna morgon lär jag mig att "det är i Estland det händer", det hade jag ingen aning om... Dessutom småfnissar jag lite åt Bodström och åt gruvarbetarna som är så glada. Om det kom fram att Chile hade hittat på hela spektaklet för uppmärksamhet så skulle jag inte bli allt för överraskad. Ta bara en sån sak som att alla gruvarbetare fick riktigt snabba solglajjor det första som hände när de kom upp, man måste ju se cool ut för kamerorna... Ok, nä, riktigt så cyniska ska vi inte vara denna morgon som i och för sig är alldeles speciellt rå och kall, är den inte?
Trots det mår jag ganska bra måste jag säga. Det är skönt att det är torsdag idag för det betyder ändå att det är fredag imorgon, hur sorgligt är det inte att känna så? Men härligt också.
Jag har höstat till mig en smula föresten, odlat ett skägg har jag gjort och det känns bra. Vill ni veta hur jag ser ut? Det var länge sedan jag slutade ha en blogg där man lägger upp bilder på sig själv i tid och otid (och började ha en blogg som aldrig uppdateras istället) men undantag kan ju göras tycker jag...

God morgon.

Text och foton och så

2010-10-11T23:21:00.002+02:00

Jag satte mig vid min gamla dator ikväll och läste en massa texter som jag har sparade där, jag har skrivit allt möjligt som ligger och skrotar där, manus, noveller, gamla blogginlägg och dagboksinlägg. Det är sällan jag tar mig tid att skriva lite mer närgånget om mig själv men jag gjorde det ikväll, det var ganska trevligt och ganska behövligt och det blev ganska många sidor. Ni får inte läsa allt, något ska man väl spara till enbart sig själv väl? Det slutade såhär i alla fall:

Jaha. Det får vara det för den här gången. Att skriva och läsa de här texterna på datorn är som att sitta i en tidsmaskin, jag funderar på om jag kan minnas hur jag mådde när jag skrev sist, om jag kommer att minnas hur jag mår nu när jag möjligen skriver om ett halvår igen. Jag borde väl skriva oftare egentligen… Men mest funderar jag på hur livet kommer att vara då, nästa år eller året efter det. Kommer jag att vara ensam fortfarande? Kommer mitt mörker att vara mörkare eller kommer jag inte att minnas då att det någonsin funnits? Kommer jag att vara nöjd med mitt liv då? Kommer jag ens att leva?

Jag har drömmar och jag har hopp, det har jag, alltid. Ikväll klättrade jag upp på en höjd över den här förorten precis vid solnedgången och de tio minuterna av klättring kändes som en triumf när jag kom upp, jag kunde inte själv avgöra om tårarna i mina ögon berodde på vinden eller inte. Det var skönt. Så vill jag känna oftare.
Nog nu.

Fredagsblandning

2010-10-08T18:10:00.000+02:00

Det artar sig till en bra fredag. Jag har jobbat på två olika jobb idag samt haft tid att klippa mig. Ikväll blir det väl kanske vin och bra musik och såna saker, men mest vill jag ta det lugnt. Sova länge imorgon, det längtar jag efter.

Och nu sitter jag och väntar på att få gå hem men det är en sån där liten blå stapel som ska upp till 100% som står mellan mig och min helg just nu, den lilla jäveln. Detta gör att jag för en gångs skull har tid till att blogga, och då kan jag såklart inte komma på vad jag ska skriva om...

Jag skulle kunna skriva något om hela Nobel-spektaklet, typ om vilket konstigt huvud Peter Englund har och hur ocool han är i jämförelse med den här liraren till höger (Som hette Karl Ragnar Gierow och som sade sig ha på sig sina glajjor för att inte bli bländad av fotoblixtarna...)
Men det känns ju en smula torrt.

Jag skulle kunna skriva om något fjantigt jag läste i Aftonbladet, nu när jag för en gångs skull har så mycket tid till ingenting att jag faktiskt surfar in där, typ det här:

eller det här:

Men det känns ju lite som att slå in öppna dörrar (och om jag har sms-tumme så vill jag faktiskt inte veta, jag lever hellre livet fullt ut tills sjukdomen konsumerar mig totalt...)

Jag skulle kunna skriva om hur mycket jag saknar Erik just nu. Han fattas mig, som jag kanske skulle hoppa upp här på skrivbordet och överspelat skrika ut just nu om jag hade förmågan att förkroppsliga en smula mer av Börje Ahlstedt (det kanske är tur att jag slipper den förmågan).
Men det blir så grötigt, dessutom är det ju mest Erik som läser den här bloggen, och han vet redan att jag saknar honom.

Nej, det blir inget av det. Det blir bara ett vanligt fredagsinlägg där jag hoppas att eventuella läsare får en behaglig, vild, vilsam, spektakulär, omskakande, underbar helg.
Hoppas att ni får det.
Vi tar en låt på det, det är väl så jag brukar göra på fredagar?
I veckan såg jag ”Into the wild”, jag hade inte sett den sedan den kom och glömt hur bra den är, en fantastisk film tycker jag. Vi tar en låt från den.

Mer trams

2010-10-06T16:51:00.003+02:00

Seg dag idag. Vissa morgnar så har man bara extremt svårt att komma upp ur sängen och sedan är man trött hela dagen utan någon vettig anledning till varför, så är det idag.
Men i övrigt så mår jag fint. Jag har hittat något roligt att småfnissa åt och det är ju trevligt.
Det jag fnissar åt i all min trötthet är: föreläsare, föredragshållare, workshopledare och andra sådana hittepå-yrken, samt det roliga sätt de säljer sig själva på.

Jag har förstått att detta är bröd och smör för ganska många svenskar som av någon anledning anses kännas igen ens en smula, samt de som inte känns igen alls men som ser trevliga ut och klarar av att hitta på en vettig catchfrase…
Vem som bokar in ”Stefan Sauk – Zenskräck” till sitt företag eller vill gå och se honom prata har jag lite svårt att förstå men en marknad måste det väl finnas eftersom att det verkar som att varenda människa som någonsin synts i en TV-skärm plötsligt vet allt om livet och kan delge oss sin kunskap, för en viss kostnad såklart.

Att gå på Olof Röhlanders heldagsworkshop, där man får lära sig ”konsten att vara bäst när det gäller”

Olof Röhlander - Workshophunk

kostar 4395 kronor (exkl. moms), men visst ser han pålitlig ut? Det måste ju bara vara bra! Kändisarna är lite finare på menyn, de har inga fasta priser, jag antar att det beror på hur mycket torsken vill göra, om det handlar om en full timme eller bara lite ”franskt” för att referera till en annan yrkesgrupp med vissa likheter…
Jag tycker att det känns som en av de där sakerna som inte riktigt står rätt till med oss, att företag betalar sjuka summor för att skicka sin personal att sitta och lyssna på klyschor från människor som Blossom Tainton, Ann Söderlund, Dogge Doggelito eller Benny Haag, är det inte underligt så säg…

Föresten, för att avsluta med något mer underhållande, Erik länkade upp en video till mig på fejsbåck igår som inte bara innehåller en av de bästa ungdomsserier som någonsin gjorts (jag får nostalgi-rysningar längs hela ryggen när jag tänker på det) utan också en fantastiskt rolig 90-tals-musikvideo. En sån där video som inte handlar om någonting och är så klyschig så klyschig… Man måste älska sånt. En smula TV-historia:

TERRORISTERNA KOMMER!

2010-10-05T07:59:00.001+02:00

Läser tidningen påväg till jobbet, jag och alla andra. Jag har alltid gillat Metro, de gör ett hyfsat jobb tycker jag, vafan det är ju ändå gratis...
Men det är mycket korkat i den där tidningen också, det är över huvud taget mycket korkat i tidningarna hela tiden tycker jag.
Fascinerande tycker jag framförallt att skrämselkampanjerna är, för tillfället gäller terrorism. De har byggt läger, terroristerna, och de har tyska pass och när som helst slår de till och spränger Louvren eller Big ben eller Globen käpprätt åt helvete! Och överallt så höjs det till "beredskap orange" eller "hotnivå 3" eller något annat som egentligen inte betyder något alls för oss som läser om det.
Ok, om det nu kommer en attack och massor av oskyldiga människor dör så får jag käka det här och skämmas lite, men jag tvivlar.
Mest för att terrorister antagligen också läser tidningen och kanske är medvetna om att västvärlden har sitt folk på tårna just nu, "kanske att vi ska vänta en månad grabbar? Då har de hittat på en ny influensa istället..."
För övrigt tycker jag att det har gått tillräckligt lång tid nu och ni kan se detta som mitt officiella peka-och-skratta åt alla er som hängde med i paniken och sprang och vaccinerade er och pratade om "nya spanska sjukan" för något år sedan under Svininfluensa drevet.
När det stod på sin topp så minns jag att Metro körde en artikel på löpet: "Julmaten kan ge dig svininfluensa" och så en bild på ett grishuvud. Artikeln handlade om att det är lätt att smitta varandra med virus om man sitter tätt med mycket mat på bordet, hostar vi på varandras mat när vi är sjuka så kan det alltså smitta! Stoppa pressarna...
Och varför blir det så? Varför kan en tidning över huvud taget publicera en sådan icke-nyhet? -För att det finns vissa saker som drar mer läsare än andra, och får man igång en av de stora ämnena då mjölkar man tills det är torrt!

Så idag läser vi om terrorism, inklämt mellan nyheten om årets Nobelpristagare i medicin och en häpnadsväckande undersökning som visar att fyra av tio anställda gillar att ta en bulle till kaffet. Jag hade gissat på åtminstone fem av tio...

Måndag

2010-10-04T17:27:00.001+02:00

Helgen blev aktiv nu igen, jag skulle ju ta det lugnt, vila upp mig. Nu blev det inte riktigt så. Istället blev det sena kvällar, Fasching i lördags trots att jag inte var så sugen. När nära vänner fyller 25 är det svårt att säga nej.
Och jag satt och skulle fylleblogga på tunnelbanan påväg hem, det var något raljerande om hur hemskt det var med alla brunkiga killar överallt som förstörde för alla andra. Lite för dåligt för att publicera nykter, men just då var jag helt inne i det, så inne i det att jag inte märkte att tunnelbanan passerade min station och plötsligt upptäckte att jag var i Farsta vid klockan tre på morgonen. Det var bara att vandra hela vägen hem.
Och så var min helg. Igår såg jag två dåliga filmer, Crazy Heart och Robin Hood, besvikelsen var stor. I övrigt så känns det som att dagarna rinner iväg till ingenting just nu, få saker känns meningsfulla. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att bryta den här trenden, jag vet inte alls...
Vad gör man när det känns som att höstmörkret kommer att kväva en och det ändå bara är början av Oktober? Mina dagdrömmar handlar bara om att resa bort just nu, att lämna allt och inte boka en biljett hem igen. Kunde jag så skulle jag göra det.
Nej hörni, jag behöver ett projekt, något att brinna för. Kanske ska jag ägna min måndagkväll åt att fundera på vad det skulle kunna vara.

Fredag

2010-10-01T21:02:00.000+02:00

Mår fint idag. Mest för att det är fredag antar jag. Jag har blivit en sån där tråkig som är på jobbet nio timmar om dagen, lägg på två timmars resväg om dagen så blir det inte mycket rajtantajtan i veckorna just nu, inte mycket bloggande heller… Men idag som sagt, mår fint. Jobbat halvdag och solen har skinit på mig (skinit? skint? skinkat?). Dessutom skickade Erik ett klipp med Schlager-Jan till mig på Facebook. Varför det är roligt får ni nog fråga våra 14-åriga jag om, som hade den mannen som något slags stående skämt. Jag vet inte riktigt varför, är han inte bara rakt igenom urbota tråkig egentligen? Ibland får jag känslan att jag skulle störa mig ordentligt på den lilla jäveln om jag fick umgås ett tag med mig själv som högstadieunge.

Vad mer då? Vet inte… Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår just nu. Livet står lite och stampar och just nu är det helt ok men jag bävar lite för vad det kommer att göra med mig när det blir kallt och mörkt och ännu mer ensamt. Om jag deppar ihop någons fredagshumör nu så ber jag om ursäkt men det är min blogg och om jag vill deppa så deppar jag, så det så.

En vän berättade om att hon sjukskrivit sig från jobbetför att hon var deppig och mådde dåligt på jobbet. Hennes arbetsplats skickade henne till någon, en företagsläkare eller friskvårdsmänniska eller vad de nu kallar det för. En människa som ska utreda om man är frisk nog att jobba. Hon berättade för mig att hon fick ett papper efteråt där hon utvärderats, där det skrivits att hon hade ”ett vårdat yttre” att hon var kry och kunde svara artikulerat på frågor. Hon tyckte att det kändes ganska förnedrande, jag kan förstå henne.

Jag funderade på det där här om dagen, att vi gärna drar tydliga gränser. Saker ska vara som de ska vara. Är man byggjobbare så ska man snusa och vissla efter tjejer, mördar man människor ska man se till att köra truck och bo ensam och vara ordentligt galen och är man deprimerad så ska man se till att ha påsar under ögonen, fett hår och osammanhängande mumla vad man kan genom en medicinerad dimma. Jag blir trött på det, det borde inte vara så, det var bara det jag ville säga.

Nu ska jag gå hem till kamrat Zuzie och vi ska ha fredagsmys med film och vin och sånt. Det blir bra.
Musik, vi tar lite sånt va? Tre som jag lyssnar på idag:

Can we all just get along?

2010-09-27T21:51:00.000+02:00

Jag är lite snurrig just nu, uppe i min egen lilla värld. Jobbet är ok, men jobbigt. Sånt är livet. Söndagsångesten igår var ovanligt hård, kanske att jag drack för mycket i helgen. I fredags var jag glad för att träffa min vän som jag inte hade sett på ett tag, i lördags var jag nervös för att jag skulle på en fest hemma hos mitt ex och träffa alla gamla spöken… Så det blev som det blev, och jag hade trevligt, men söndagen kommer alltid krypande och tar en på sängen.
Vissa dagar, vissa dagar… Vissa dagar är tunga.
Men det är vissa dagar det, såna dagar som man ska leva med också och försöka känna sig lite extra levande på. För det här blir ju alldeles för deppigt för att någon ska orka med det på en måndagskväll, varken jag eller någon annan.
Låt oss prata om något annat.

Mycket snack om valet i helgen också, fortfarande, det har lagt sig på en trevligt puttrig nivå för vissa, andra är fortfarande eld och lågor. Jag läste om alla demonstrationerna runt om i landet mot kandidaterna från SD och ND som tagit sig in i kommuner och landsting.
Och då, av någon anledning, så kom jag att tänka på en dokumentär som jag såg för ett par år sedan om Rodney King, vet ni vem det är? För att göra en lång historia kort så var han en småtjyv på permis från ett fängelsestraff för rån som blev tagen bakom ratten, full som en lärka, i Los Angeles för 18 år sedan. Poliserna spöade som brukligt var skiten ur stackars Rodney helt utan att tänka på att någon kunde stå i ett fönster med en videokamera (detta var innan iPhones och youtube så poliserna var lite mer oförsiktiga). Hur som helst, videon hamnade på nyheterna och den svarta befolkningen i Los Angeles blev rätt så sura.
Dock inte alls lika sura som de blev några veckor senare när en extremt färglös jury friade konstaplarna från brott, då gick de ut på gatorna och startade de största kravallerna i Amerikansk historia vilket resulterade i över 50 döda och skador för över en miljard dollars…
Tänk er nu att ni är Rodney King och att detta redan har pågått i tre dagar, flera människor har dött, Militären har precis gått in i stan och alla som är på gatorna efter att solen går ned blir gripna, på grund av något som hände dig.
Nu ska du för första gången gå ut och säga något om allt detta, och TV-publik över hela världen väntar på att höra vad.
Känn pressen.

Om ni vill se en massa 90-talsfrillor och dålig grafik först så kolla gärna på hela, annars kan ni hoppa ungefär 7 minuter in.

Är inte det här ganska fantastiskt. Stackars Rodney känner sig antagligen arg, skyldig, ledsen och jättenervös, allt på samma gång, och tillslut är det enda som finns kvar samma frustration som jag tror att många vettiga människor känner när sånt här händer, som jag känner en smula av nu när det är så jäkla mycket snack om rasism. Va fan, kan vi inte bara komma överens någon gång?!
Det är lätt att säga att det är cheesy och förenklande men det är ganska fint också och ganska sant.

Fredag igen

2010-09-24T07:18:00.001+02:00

Det rullar på va? Valkoman har släppt sitt grepp om Sverige litegrann, hösten är på riktigt med höstdagjämning och allt... Jag är den nya killen på jobbet, det är sådär, fast det är ju lite spännande också å andra sidan. Jag är så himla självmedveten av mig så såna här första veckor på ett nytt ställe, innan jag slappnar av lite, är fullkomligt utmattande. Känns som att jag hela tiden är orolig för att jag ska göra fel, se fel ut eller lukta konstigt...

På fredagar är det i alla fall halvdag och det är ju gött! Den här helgen blir nog bra hoppas jag, Erik är i stan! Han har tröttnat på att vara i exil och kommer hem i några dagar. Det ska bli härligt att träffa honom.
Det är min plan, varken mer eller mindre för tillfället.
Vad ska ni göra med er fredag då bloggers? Bra? Anis?

God morgon

2010-09-22T07:47:00.001+02:00

Första dagen på ett nytt jobb.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den saken förutom det uppenbara, det är ganska skönt att gå och lägga sig tidigt, att gå upp tidigt, att packa en matlåda... Och sen är ju det där lite jobbigt också på samma gång.
Hösten såhär långt har ju inte varit grym om jag ska vara ärlig, och det känns inte som att den kommer att bli det heller om inte något händer, så man får väl se till att något händer då? Ja, det känns ju logiskt, svårt men logiskt... Vi får väl se...
Hur som helst, den här veckan är nog årets värsta, kanske den värsta på flera år. Och nu pratar jag inte bara om mig utan om alla. Valet har påverkat alla på ett negativt sätt känns det som. Oavsett om man är nöjd med utgången eller inte så känns det som att alla har spenderat de senaste dagarna med att vara arga och att argumentera och att försvara sig och att överspekulera i olika scenarion... Det är inget någon mår bra av. Jag uppskattar att folk i större utsträckning plötsligt är intresserade av politisk debatt men snart får det lugna ned sig, för jag får den distinkta känslan att hela befolkningen är en smula slitna nu.

På den positiva sidan så är morgnarna väldigt fina på hösten, extra fina när frosten börjar komma. Så nu är det bara att börja se fram emot frosten hörrni!
Den kanske kommer tidigare i år, med Sverigedemokrater i Riksdagen och allt. Skulle jag se en artikel som påstod det i tidningen eller höra någon föreslå ett samband mellan de två så skulle jag på intet sätt bli förvånad just nu...

Dennittondeochdentjugondeseptember

2010-09-21T00:39:00.001+02:00

Angående gårdagen

2010-09-20T17:09:00.002+02:00

Underliga dagar.
Jag mådde riktigt bra igår när jag åkte för att möta mina vänner och njuta av min söndag. Vädret var underbart, vi strosade på loppis och drack kaffe och låtsades att det fortfarande var sommar.
Jag gick till en vallokal för att rösta i samma klassrum där jag läste svenska och engelska under mina tre år i högstadiet, utanför sålde man fika så att en lågstadieklass skulle kunna åka på sin klassresa…
Och vad hände sen? Jag åt middag med familjen, drack vin, åkte till Mathias och drack mer vin och sen var valet klart. Fyra år till och ett rasistparti i riksdagen. Jaha.
Jag kände mig tom, en smula bitter men inte arg egentligen, inte förvånad, inte förvånad alls. På facebook, på twitter, i vardagsrummet där jag satt rasade en fullständigt ensidig storm av ilska och sorg. Jag deltog i detta men kände mig underligt bedövad och likgiltig. Någon skrev en rad av så många rader någonstans och frågade sig vad som egentligen kommer att bli skillnaden, ingenting kommer att förändras skrev den personen och jag ville gärna tro på honom. Jag ville gärna tro att det här landet som jag växte upp i står på en så stark grund av välfärd och medmänsklighet att inte ens Sverigedemokraterna är så farliga, egentligen. Jag intalade mig sådana saker därför att det är så jag gör, det är så jag gärna tänker och det är så så många andra också gärna tänker. En fantasi, men en falsk fantasi. En fantasi som tillslut splittrades igår men som kanske det tog lite längre tid för mig att släppa taget om än för andra. I många år har det här landet förändrats, i fyra år har dessutom makten redan legat hos en allians av politiker som sätter egoism och kapitalism först och vad som kommer att hända på fyra år till vill jag inte tänka på. Dessutom har vi nu ett riktigt, uttalat, främlingsfientligt parti i vårt parlament.
”Vad är ni så rädda för?” säger vissa röster, de mässar det ständigt, de vet att det är en fråga som är svår att svara på därför att svaret i grunden är diffust. Kyla, utfrysning, uppdelning… Jag är rädd för att plötsligt inte längre bo på en plats där jag kan prata och umgås med alla människor som mina jämlikar, kanske är det redan så. Jag är rädd för vilka som ska få de bästa utbildningarna, den bästa sjukvården och de bästa jobben i slutändan, och vad de ska göra med de sakerna sedan.

Jag gick från Mathias lägenhet ned till en totaldemolerad busskur. Papperskorgen var fylld av valsedlar. På tunnelbanan en mumlande debatt, misstänksamma blickar och oro. Tillslut kom jag hem och jag ställde mig på min balkong, där utanför pågick ett högljutt gräl, skrik, gråt, snabba steg. Det höll på länge men jag vet inte vad det handlade om, jag lyssnade inte på orden i skriken utan hörde bara ilskan och den kanske, antagligen, inte hade något alls med valet att göra. Kanske blir busskurer sönderslagna i Älta varje dag. Kanske är det inget vi ska vara rädda för. Ingenting alls.

Jag fick precis ett samtal om att jag har fått jobb, inte ett fint, välbetalt jobb men ändå. Jag är en 25årig, vit, arbetande man med hälsan i behåll. Jag är en vinnare. Jag antar att jag borde jubla…

Val, val, val...

2010-09-19T09:00:00.000+02:00

För att då sammanfatta namnutvärderingen så tycker jag att, om vi nu ska prata i block, vänstern har högst knäppighets/rolighetsfaktor, i alla fall om vi räknar in de mindre vänsterpartierna. De nationalistiska partierna hamnar också högt i denna utvärtdering. Baserat enbart på roliga namn så skulle jag nog ha väldigt svårt att avgöra vad jag skulle rösta på… Kanske då att jag får tillåta mig att tala allvar en liten stund.

Så. Jag har tragglat mig igenom varenda parti som ställer upp i Riksdagsvalet i år, har jag glömt något så är jag säker på att det inte var något särskillt viktigt… Det var roligt, även om ingen orkar läsa allt som jag skrev i dessa sjukt långa inlägg så gav det mig en chans att faktiskt få ett hum om något mer än bara våra riksdagspartier. Jag är måttligt imponerad av alternativen som finns därute kan man väl säga, trots att jag fått känslan att många har hjärtat på rätt ställe och blivit imponerad av hur mycket och hårt folk jobbar på det här trots en fyra procents-spärr som många gånger måste te sig oöverkommelig.
Jag röstade på Feministiskt initiativ igår och jag skrev om hur lättad jag var, det var kortvarigt… Ganska snart började jag fundera intensivt, gjorde jag verkligen rätt här? Så jag funderade på allt jag har läst om alla partier de senaste dagarna, jag satte mig igen och läste igenom vallöften och partiprogram och det finns en känsla som stannade med mig. Det behövs ett maktskifte. Det får inte bli fyra år till. Jag har en starkare känsla för vad jag inte vill rösta på än vad jag vill rösta på, och kanske är det typiskt.
Debatten har varit intensiv om huruvida en röst på F! är en bortkastad röst och det är en debatt där båda sidor har sunda argument, rösta taktik eller rösta med hjärtat? Men jag tror mig ha insett ikväll att om jag ändrar min röst så handlar det inte om att taktikrösta, det handlar om att ta ansvar. Jag känner starkt just nu att det här landet skulle må extremt dåligt av fyra år till med Alliansen, att det här kan bli ett val vi måste förklara för våra barn en dag.
Dessutom har jag funderat på jämställdhet, den fråga som jag tycker är så extremt viktig för det här samhället, och jag har kommit fram till att den ligger hos mig och hos alla mer än den kan ligga i händerna på en politiker. Vi kan prata om lika löner och jämt delad föräldraförsäkring men det har egentligen aldrig varit det jag tycker varit det riktigt viktiga. Det viktiga är hur vi behandlar och ser på varandra, och det är däri jag tror att äkta jämställdhet skulle kunna förändra samhället i grunden, på nästan alla plan.
Just nu, i det här valet, kanske det får handla om att bara återinföra mänskligheten och omtanken i vårt styre… Jag har ännu inte bestämt mig, jag velar än… Det blir en nervös dag det här…

Jesper utvärderar dina riksdagskandidater baserat på namn (del 7)

2010-09-19T02:43:00.001+02:00

Spritpartiet

Är ett parti som trots mina förhoppningar inte är ett gäng glada festprissar som gillar att ta sig en redig fylla ibland. Det är snarare tvärt om. Spritpartiet har enligt sin hemsida som utmaning att halvera alkoholkonsumtionen under 2010… Hur ska de då lyckas med detta med bara tre månader kvar på året undrar ni, och det undrar nog Spritpartiet också. Det finns liksom ingen plan verkar det som, men det finns ju goda intentioner och det är väl det enda man behöver inom politiken…?
Detta parti har dessutom Benny Haag som frontfigur. För er som inte vet så är Benny Haag en trav-reporter som också enligt säkra källor var skådespelare någon gång på 90-talet och nu ska han alltså sälja tishor och göra PR för Spritpartiet.
Bortsett från att Benny Haag är en fjant av sällan sedda proportioner så känns det hela en smulla luddigt, så även namnen, ett poäng kan de väl få…

Skånepartiet
Här har vi ett lustigt rasistgäng till! Skånepartiet vill ”avskaffa” Islam och strypa invandringen till sitt älskade skåne, dessutom tycker de att unga ska ha mer respekt för äldre och att det borde vara hårdare straff på allt etc. Detta är sveriges (förlåt, skånes) riktiga Det-var-bättre-förr-parti, som dessutom vill göra skåne till en ny självständig republik. Och medan vi i resten av landet skrattande lastar in våra spett och spadar i bilen så sitter gubbarna och tanterna i SP och gastar i sin lokalradio om hur vidrigt det är att hjälpa barn som flytt undan krig och använder sin hemsida till att sprida obehaglig hatpropaganda från hela världen.

Namnen då? Det finns fyra på listan och de håller en bra knäppighetsnivå tycker jag. Dels har vi Harry Franzén som kallar sig själv Vininsurgent, vilket såklart är en titel han har hittat på själv. Och längst ned hittar vi:
Britt Borronha, Undersköterska
Helt ok får vi väl säga. Två poäng.

Sveriges pensionärers intresseparti

Pensionärerna är ju alltid en väljargrupp att räkna med, man ska inte underskatta hur mycket tid gamla människors faktiskt har att slå ihjäl. SPI fikar sig igenom landet på gator och torg och kammar i slutändan hem någon procent på det. Jag tycker naturligtvis att det är skittråkigt, något annat tycker jag inte att någon ska förvänta sig.
Även namnlistan är trist, inga titlar här, skulle bli lite väl mycket ”pensionär” i så fall kanske… Det finns fyra Kjell där och dessutom namn som Jarl, Gösta, Bertil, Bodil, Ferenc och Barthold. Det är tantnamn och gubbnamn som gäller rakt igenom, möjligen lite poäng för kontinuitet men annars blir det lågt här. Ett poäng.

Sveriges Kommunistiska parti
Det här är väl då Sveriges enda riktiga kommunistparti. De kör hela grejen utan undantag, av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov och så vidare. Så detta kan vi redan, åtminstone vi som gått grundskolan, och vi behöver inte stöta och blöta det. Vill man så kan man naturligtvis hitta oändligt långa texter med väldigt litet typsnitt och utan radbrytningar på deras hemsida, men det tänker jag inte traggla mig igenom under mindre än pistolhot…
Vidare till namnen. Bra namn tycker jag! Jag har i allmänhet varit besviken på valen av första namn under denna undersökning, det är ju faktiskt ettan som sätter standarden. Här lyckas man med roligt namn + perfekt kommunistnamn!
Victor Diaz De Filippi, Partiordförande, Malmö
Mycket bra! Det bara osar revolution över det där namnet eller hur? Därefter kommer #2:
Barbara Brädefors, Lärare, Stockholm
…och liksom slår oss tillbaka ner på jorden med ett namn som är intressant på så många andra sätt! På listan hittar vi dessutom:
Manoocher Kianir, Tekniker, Malmö
Ali Kinali, Bussförare, Botkyrka
Och, på plats 16, 17 och 18:
Kjell Randehed, Lärare, Klippan
Barbro Kjelkerud, Husmor, Stockholm
Kjell Bygdén, Musiker, Stockholm
Två män och en kvinna som alla heter Kjell… Detta är en genomtänkt, rolig och tänkvärd samling namn. Jag ger dem en fyra!

Vänsterpartiet
Jag hade höga förväntningar på Vänstern och deras namn, detta är sista partiet jag synar sedeln för och jag tycker mig känna att det varit galnast åt vänsterhållet överlag i år… Då borde vi ju hitta något riktigt bra här! Och vad ska man säga, det är en salig blandning här. Vänsterns lista reflekterar bra deras politik där ingen människa lämnas utanför. Det är en valsedel som tar oss på en resa med tvära kast från det ena till det andra:
Amineh Kakabaveh, Skärholmen, socialarbetare
Hediye Güzel, Nacka, pressekreterare
Mikael von Knorring, Aspudden, politisk sekreterare
Torun Boucher, Södermalm, kanslist
Jag gillar’t! Fyra poäng till vänstern!

Följande partier/konstiga påhitt har jag inte hittat någon info om, eller så har de inte ett enda namn på sina listor, eller både och. Så då struntar vi i dem tycker jag.
Sveriges Nationella Demokratiska Parti
Alexanders lista
Republikanerna
Republikanska partiet

Jesper utvärderar dina riksdagskandidater baserat på namn (del 6)

2010-09-18T18:29:00.002+02:00

Folkpartiet Liberalerna
Inte mycket roligt här tyvärr, men Folkpartister ser ju å andra sidan i regel väldigt roliga ut, de kompenserar kanske på det sättet. Men nu är det namn vi snackar om och några som sticker ut är:
Mikael ”Prinsen” Trolin, musiklärare, Haninge
Peter Olevik Dunder, officer, Haninge
Mae Liz Orrego Wennick, biståndshandläggare, Stockholm
Och det roliga här är väl då att det först och främst är en sån där skojfrisk musiklärare med smeknamn som man annars trodde att FP hatade, sedan en officer vid namn Dunder vilket torde vara ett exemplariskt namn för just FP (man undrar här om ”Prinsen” och fänrik Dunder är polare i Haninge kanske?). Samt att det är en människa med väldigt tråkigt jobb som kompenserar detta med en rolig stavning på ett namn som många annars använder för att beskriva kvinliga genitalia, alltså Maj-Lis. Överlag rätt trist, det är ändå 48 andra namn på den här listan också. 2 flumskolor av fem möjliga.

Frihetliga Rättvisepartiet (FRP)/För ett demokratiskt och ett folkstyrt Europa utan EU-byråkrater
FRP har som sina viktigaste frågor att Sverige lämnar EU, descentralisering av samhället samt ökad hjälp för elallergiker. Härligt tycker jag att det finns ett parti därute som värnar om alla er med elallergi, i övrigt känns det ju riktigt titta-på-färg-som-torkar-tråkigt det här partiet, både vad det gäller politik och namn. En röst på FRP är en röst enbart på namn som Bernt Bäckström och Thomas Fasth och det vill i alla fall inte jag vara med om! Inga poäng!

Piratpartiet
Här händer det grejer! Inte så många namn på listan men en bra konstigt-namn-procent. För det första har vi ju partiledaren, Rick Falkvinge, som alltså har ett namn som han har hittat på helt själv! Stilpoäng till Rick som dessutom föddes som Dick Greger Augustsson vilket ju också är ett förhållandevis roligt namn, det märks att PP har satsat på just namn-frågan i sin framtoning. På denna valsedel finns inte heller några yrken utskrivna vilket också kan tyda på att man satsar helhjärtat på intressanta/komiska namn (eller att de flesta mest sitter hemma och kollar på tv-serier och skriver inlägg på Flashback).
Andra bra namn från PP:
Dick Wase, Enskede, 55 år
Laszlo Donat, Kista, 67 år
Malin Littorin Ferm, Vällingby, 20 år
Framför allt är ju detta sista namn intressant där det är lätt att se framför sig en blandning av kraftkarlarna Jan-Otto ”Totto” Littorin och Lars Ferm, tidigare Lars-Inge Svartenbrandt. En kombination som nog många skulle vilja se i Riksdagen.

Nordisk Union
Det här är ett gäng som av någon anledning mer än något annat vill att Norden ska gå ihop och bli ett enda land. Dessutom har de mycket starka åsikter om fortkörning, ”vi bör ha viktigare saker för oss än att kontrollera bilister som åker 20 - 30 km för fort!” tycker de. Nordisk union slår mig som ett gäng gubbar som står och gapar om att det är förjävligt att de inte får säga ”negerboll” längre utan att få skäll. Och såna gubbar gör man ju faktiskt bäst i att ignorera tills de dör, eller hur. Låt oss gå vidare för namnen var inte särskillt kul de heller. Noll poäng.

Rättvisepartiet socialisterna
För dig som är socialist men tycker att Såssarna och vänstern är förjävla mjäkiga och har tappat sin revolutionära glöd! Du har läst en handfull citat av Leo Trotskij och du gillar naturfärgade kläder som täcker större delen av ansiktet. Du har svårt att komma på roligare saker att göra med dina helger än att till exempel ockupera ett kårhus (eller ett bårhus eller ett badhus… Ockupationsdelen är det viktiga. Och att någon har en megafon.) Kanske är du en översittare och en viktigpetter som alltid suckar demonstrativt åt alla andras åsikter? Kanske är då Rättvisepartiet Socialisterna något för dig!
För att komma till det viktiga: namnen, här ligger RS mycket bra till! Det är inte oväntat galet, detta är proggarnas barn och de döptes säkert i många fall i samband med väldigt mycket rödvin och hallucinogener. Topp-tre:
Sigbritt Herbert, lärare, Östersund
Per Tjäder, personlig assistent, Uppsala
Bilbo Göransson, barnskötare, Rinkeby
Bra jobbat tycker jag! Tre poäng!

Sjukvårdspartiet
Jag tycker mig inte behöva förklara vad det här gänget vill göra. Det framgår rätt tydligt av namnet, bra sjukvård åt alla! Och det är ju bra!
Värt att nämna är att Sjukvårdspartiet har den överlägset fulaste hemsidan av alla partier jag har kikat på de senaste dagarna (förutom Rikshushållarna, men jag tycker inte att det räknas om den gjorts i paint av en mentalpatient). Nej, Sjukvårdspartiet har valt att lägga sina resurser på sina valfilmer istället, de är ofrivilligt roliga och de tar aldrig slut!

Vi hittar ett intressant namn av de tolv på valsedeln:
Mihkel Nômm, Klassmorfar, Sörmland
Bara jag som får pedofilvibbar av titeln? Hur som helst, inget bra ratio där, svag tvåa till Sjukvårdspartiet.

Vi närmar oss slutet... Glöm inte att kika in här innan du röstar imorgon för en sammanfattning, annars vet du ju inte vad du ska rösta på...

Lättnad

2010-09-18T11:52:00.002+02:00

Uppe med tuppen (innan tolv) denna lördag. Jag har varit hos doktorn med mina krämpor, han tog mina 150 spänn och sa till mig att det nog går över av sig självt... Det var ändå värt det, jag mår redan bättre nu när jag vet att jag inte är döende.
När jag ändå var i stan så passade jag på att rösta, det var riktigt härligt! Vem var det som sa att det är sexigt att rösta? Jag kommer inte ihåg... Men den personen hade rätt, det är sexigt. Just nu känns det som att jag lutar mig tillbaka i sängen efter samlag och tänder en cigarett.
Dels för att valrörelsens ok nu lyfts från mina axlar, tunnelbaneperrongen jag nu sitter på är besudlad av vallöften och fryntliga leenden men de bekommer mig inte, jag är klar och opåverkbar.
Dels för att jag röstade med hjärtat, för att jag har gått runt och tänkt taktik och funderat på var min röst verkligen behövs trots att jag visste hela tiden att min röst behövs där den är viktigast för mig, på det jag verkligen tror på. Det är en stor lättnad att ha tagit det beslutet, jag tror inte att jag hade kunnat förlåta mig själv annars.

Så jag känner mig lite lättare nu, på väg hem. Skön känsla.

UPPDATERAT: Just det... Det var Mona som sa att det var "sexigt att betala skatt", så var det ja. Jag tycker nog att det är sexigare att rösta i så fall.

Jesper utvärderar dina riksdagskandidater baserat på namn (del 5)

2010-09-17T14:53:00.000+02:00

Näe hörrni det är ingen bra fredag. Jag lider av knepiga krämpor som jag inte kan sätta fingret på... Men valspurten här på bloggen måste fortsätta! Vi tar några av de roligaste i samma inlägg då för att muntra upp oss så här på fredageftermiddagen. Vad sägs om två nationalister, en feminist och en knäppskalle!?

Feministiskt Initiativ
Härligt parti med mycket brudar på listan! Men nu ska vi ju hålla oss opartiska här och helt enkelt kika på namnen och vad de har att komma med på den fronten. Ganska bra tycker jag trots att man här, ur ett namn-taktiskt perspektiv, gärna hade velat se mycket könsneutrala namn som Alexis och Kim samt ett och annat flumnamn typ Månstråle. Ändå håller Fi en hysat bra nivå med namn som Lotten Sunna, Roya Hakimnia och Björner Torsson. Tvåkommafem för namnen fem för politiken!

Sverigedemokraterna
Då var vi här, hos den stora hemska svenska synden som 95% av invånarna skäms för och som trots detta ska tigas till döds. Det, kan jag väl få börja med att påpeka, är en riktigt dum idé… Men vidare till SD's politik och framförallt Sd's namn! Har man helt sjukt tråkigt någon gång så kan man gå in på SD's hemsida och se Jimmie stå och se ut som en metreolog i olika klipp som han alltid innleder med ”vi bor i ett fantastiskt land”. Det räcker dock med att spendera fem minuter på den där hemsidan för att se igenom allt fluff (trots att det är mycket fluff…) och inse att SD tycker precis samma saker som alla andra nationalistiska partier. Och det räcker med bara en smula almänbildning för att sätta partier som SD i ett historiskt perspektiv och inse att inte särskillt bra saker kommer utav en sådan hållning.
Jag ville bara ha det sagt, hur det fortfarande kan finnas hundratals tusen väljare för ett sådant parti är bortom mig ärligt talat. Och inte känns det som att det kan vara roliga namn som drar heller, vilket man ju annars kunde tro.
Nej, det är torrt på SD’s lista och det roligaste jag kan hitta är en person med titeln ”Badmästare” vilket efter lite efterforskning visar sig vara ett riktigt yrke, om än ett fjantigt sådant…
Nej, i sann SD-anda är det mycket fluff på valsedeln, det ser fint och välpolerat ut men tittar man närmre så är det inte särskillt vettigt eller intressant alls.
Det blir tamejfan noll poäng här!

Rikshushållarna
Nu blir det knäppt här! Inte lite knäppt heller utan snarare helt-uppåt-väggarna-galet. Rikshushållarna är ett parti som leds av Lennart Nyberg och som hållit igång ett bra tag, femton år. Metapedia beskriver deras politik som ”nationalistisk med en i stort nationalsocialistisk och teknokratisk syn på ekonomi och samhällsstyre”. Jag skulle säga att det räcker bra med knäppt. Rikshushållarna vill bland annat införa diktatur, avskaffa alla skatter och införa en lön för alla människor på 9000 kr/månad…
De har ställt upp i två riksdagsval och fått 17 respektive 8 röster i de valen, i år siktar de på att nå 4%-spärren antar jag…
Och med tanke på de namn de har på sin lista så kanske det kan gå vägen!
Lennart har satt sig själv först, såklart, framför ett helt gäng väldigt prominenta medborgare! Där finns bland annat samtliga riksdags-partiledare (utom MP, kanske att de inte ville vara med?) och ett antal andra med intressanta titlar som ”kyrkopresident”.
Här är det kanske läge att nämna för er som inte vet det att vem som helst får sätta upp vem som helst på en valsedel, utan att be om lov först. De flesta av namnen på Rikshushållarnas lista vet nog inte att de sitter där, eller så är de helt och hållet påhittade.
Lite cred får man ändå ge Nyberg, det är kreativt detta, och ser man enbart till listan så kan man ju inte komma ifrån att den är imponerande, minst sagt. Till exempel:
Lars Rutger Solstråhle, Visionär
Daniel Westling, Ockelbo Företagare
Madeleine Bernadotte, Prinsessa av Sverige
Det måste ju faktiskt bli höga poäng till Lennart och Rikshushållarna, med ett visst avdrag för att detta är en galen mans förvirrade påhitt. Då landar vi väl på tre poäng, typ.

Svenskarnas Parti

Ok, nationalistiskt (rasistiskt!!) gäng nummer 3 här. Man tycker att de borde slå sin rakade huvuden ihop snart men det kanske man inte ska prata högt om… Svenskarnas parti tycker exaktpåpricken samma saker som Nationaldemokraterna. De har en fornnordisk runa som symbol (misstänkt lik något annat svart kors som använts som politisk symbol…), de vill också ”avveckla mångkulturen” och det har en liten länk på sin hemsida till en nationalistisk webshop där man kan köpa en autograf av Adolf Hitler för bara 10000 kronor!
Obehagligt sa Bill, obehagligt var ordet sa Bull…
Vad det gäller namn så är det svenskt som gäller! Av 20 namn på listan så är 9 stycken son-namn. Trist, jag vet. Man har fått in en Rebecka Schnorrenberger där som väger upp lite (Snorren, fniss!). Men det blir bara en poäng ändå.

Jesper utvärderar dina riksdagskandidater baserat på namn (del 4)

2010-09-16T07:37:00.001+02:00

Alianspartiet/Medborgarens röst
Trist, trist, trist… Alla dessa småpartier behöver lära sig värdet i roliga namn på listan, kolla bara på hur långt det har tagit Piratpartiet! Men det återkommer vi till senare.
Att Alianspartiet dessutom framförallt vill jobba för att omorganisera Burlövs vårdcentral och att starta upp en ny fritidsgård i Åkarp gör ju det hela än mer ointressant, åtminstone för mig.
Inga poäng alls till Allianspartiet!

Frihetspartiet.

Fonzi

Det här är alltså ett parti startat av Bikers, spännande! Enligt dem själva så för de en politik ”som vilar på en trygg bikermoralisk värdegrund”, vad nu det egentligen betyder. Bikers är väl såna som tycker att det är häftigt med motorcyklar och läder och att föra ett jävla liv? Eller? De har ett jättelångt, jätteluddigt partiprogram som jag inte orkar läsa och förvånansvärt få roliga namn på listan.
Det de har är:
Fonzi Bolin, 48 år, Stockholm
Det är ju kul! Också för att jag vagt känner Fonzi, han höll i micken när det var karaokekvällar på ett visst pizzahak i Bandhagen där jag slösade bort en del timmar från mina sena tonår. Trots detta måste jag hålla mig opartisk, en poäng.

Moderata Samlingspartiet
Här hörde jag Kalle Lind påpeka i SVT’s Elfte timmen att Moderaterna saknar sina klassiska adlingar och ädlingar och att vi saknar de klassiska moderatnamnen. Jag kan inte till fullo hålla med. Vid en snabb genomläsning räknar jag till fyra accenterade é:n, en von och flertalet andra namn av typen Cederbratt, Rådhström och Hoffstedt. Ändå känns den här listan rörig, den tar skarpa hopp mellan Marietta de Pourbaix-Lundin och Sedat Dogru. Och visst finns där mycket som är knäppt, galet till och med. Moderaternas lista är en oslipad, rå, diamant utan finess eller takt. Det ger mig en rörig känsla att jag inte kan få grepp om den trots all denna upprusande knäppighet… Vill vi verkligen ha det i riksdagen? Kanske, kanske inte… Hyfsat höga poäng ändå, vi har ju ändå namn som:
Mary X Jensen, Fil.kand., journalist, 58 år
Anna Rheyneuclaudes Kihlman, Förskolechef, 41 år
Jimmy Baker, Kommunalrådsresurs, 34 år
Jag är sammantaget förvirrad, men imponerad… Stark trea!

Enhet
Flummeli-flum! Härligt tycker jag! Enhet är typ ett Steffo-Törnqvist-möter-Buddah-för-en-bira-parti. De tycker att världen har blivit cynisk och att vi alla borde ta oss mer tid att softa och äta gott och lukta på blommorna och berätta för våra medmänniskor att vi älskar dem och sånt… Fint tycker jag! Enhet känns mer som början på en sekt än ett parti, på hemsidan finns detta fantastiska bildspel som jag kan rekomendera varmt om Enhet känns som något för just dig (eller om du är en cynisk storstadsmänniska som gärna skrattar åt flummiga, pseudo-psykologiska, nyandliga powerpoint-presentationer).
Tyvärr finns det inte ett enda intressant namn på listan, däremot har vi en del spännande titlar så som ”livsinspiratör”, ”poet” och ”andlig aktivist”.
För det får Enhet ett poäng.

Rafflande fortsättning följer...

Våld och politik och onsdagsöl

2010-09-15T23:22:00.000+02:00

Onsdagsöl med Mathias ikväll. Trevligt. Mycket politiksnack, det går inte riktigt att komma ifrån just nu och jag blir lätt lite trött på det, som jag tidigare påpekat. Inte för att det inte är viktigt, men det är något smutsigt över hela valrörelsen den här gången tycker jag, känns det inte så?
Så ibland fick jag styra in Mathias på att börja babbla om TV-spel en stund i stället för att komma ifrån hetsiga diskussioner om privatiseringar där vi ändå bara håller med varandra.
På vägen hem fick jag förresten ett underligt sms utan avsändare ”Din lilla borgarunge. Rösta på röd-grönt!” stod det där. Jag blev väl en smula konfunderad, har jag gått och blivit en liten borgarunge utan att veta om det? Och hur har denne anonyme person i så fall fått reda på det?
Men nu var det inte det jag skulle skriva om ju.

På väg hem blev jag också vittne till en speciellt underlig yttring av kombinationen 18 år, testosteron och alkohol när tre unga män jobbade hårt med att sparka på och slänga sig in i en godisautomat vid Medborgarplatsen. Jag tog några steg bort men en annan kille i min ålder bestämde sig väl för att yttra ett försiktigt ”vad håller ni på med?” varpå han blev knuffad fram och tillbaka några gånger innan han flydde in i samma tåg som jag just klivit på. Och där satt han, och skakade lätt, förståeligt chockad av det hela.
Jag hatar sånt, jag blir så jävla förbannad av sånt. På de där killarna som jag inte kan, och aldrig har kunnat, förstå mig på. På mig själv som inte vågar ingripa. På samhället som skapar sådana män som står och sparkar på godisautomater. Jag blir så jävla förbannad.
Och när jag sitter där så börjar jag av någon anledning läsa nyheter på min telefon och får se att några andra idioter fått för sig att ge sig på Fredrick Federley den här kvällen, och så har jag på något sätt gått en full cirkel tillbaka till politiken. På något sätt känns min allmänt något cyniska inställning till människorna hyfsat befogad ikväll.

Men deppa ihop det gör jag icke! Skriver lite fler betyg på riksdagsledamotskandidatnamn istället och omfamnar att politiken har mig i sitt grepp…

Jesper utvärderar dina riksdagskandidater baserat på namn (del 3)

2010-09-15T17:43:00.001+02:00

Har man väl slagit in på en väg så är det ingen idé att vända... Vi ska ta alla partier! Och vi ska lära oss något på vägen! Jag hade ingen aning om att en del av de här knäppa gängen fanns så jag lär mig i alla fall något. Nu tar vi lite riktiga galningar idag så blir det roligt...

Miljöpartiet de gröna
Svårt med förväntningarna här, känns ju lite billigt att hoppas på klassiska skogsmulle-namn som Fjäll-Fina eller Laxe…
Men efter en genomläsning tycker jag att man får säga att MP ligger bra till! Två tyska Ü:n och ett ungdoms-språkrör som stavar sitt namn Jakop, det är bra förutsättningar. Dessutom har vi här klassiker som:
Kerstin Nöre Söderbaum, byggsakkunnig, Nacka
Ninnie Oké, sångare, Danderyd
Astrid Raidl, open source-specialist, Sollentuna
Det finns en stark air av knäppighet över hela MP’s lista, de går sin egen väg, de har språkrör istället för partiledare och är inte rädda för lite galenhet på listan. Jag gillar’t! Fyra poäng!

Nationaldemokraterna

Här har vi ett konstigt gäng va? De verkar tycka ungefär precis så som Sverigedemokraterna tycker om det mesta. Jag antar att det är de små subtila skillnaderna mellan nationalister (rasister) och nationalister (rasister!) som jag har svårt att uppfatta. Kanske har ND en något starkare ståndpunkt vad det gäller blonda barn som latjar med runstenar (de är för), vad vet jag. Deras partiprogram verkar handla rätt mycket om att sånt är viktigt i alla fall.
Namnmässigt så är deras valsedel inget spektakullärt i sin helhet, men vissa namn!
Här är det ju lätt att på förhand drömma våta drömmar om att det skulle finnas en Adolf där som enbart står med av en anledning, så långt blir vi besvikna… Däremot hittar vi något tyskklingande bara fem namn ner!
Heinz Burgemeister, pens. försäljare, Åmål
Och det passar ju fint men kändes på något sätt givet. Sanningen är att alla namn på denna lista, där vissa må vara lite småkul, faller i skugga för ett av dem. Mitt på listan hittar vi nämligen:
Kjell Åke Stoneblaster, bergssprängare, Växjö
Och det, det är ett bra namn! Kanske det bästa vi har hittat hittills. Började Kjell Åke jobba med att spränga berg på grund av sitt namn? Har han döpt om sig för att han älskar sitt yrke så mycket? Är alltihopa påhittat kanske? Jag kan inte släppa detta namn, det förtjänar tre poäng tycker jag.

Norrlänska samlingspartiet
NS (icke att förväxla med NSF) är något så trist som ett parti som värnar om Norrland och som påstår att Norrland skulle vara värt något och ha en massa värdefulla saker som måste tas till vara… Jag som Stockholmare vet ju att detta inte är sant men ser inget problem med att låta dem hållas. Och jag menar, med namnen på deras valsedel tvivlar jag ändå på att de kommer långt. Det är rätt trist och trots att de inte bara har en utan två personer som heter Fluur i efternamn och en Erixon (coolt!) så blir poängen låg här. Två av fem.

Kristdemokraterna
Vad har vi då för förväntan här? Bibliska namn såklart! Och redan på tio-i-topp hittar vi en Jakob, en Maria och en Pethrus(!). Dessutom tycker jag att vi förväntar oss en och annan riktigt gammal titel, möjligen någon friherrina eller någon som är Kantor till yrket. Och visst finns där en lektor och en adjunkt men något saknas ändå… Dessutom inte en enda präst, om än en ”församlingspedagog”. Ändå måste poängen bli hög med tanke på KD’s variation och knäppighet, tre bra namn på KD’s lista:
Désirée Pethrus Engström, 51 år, riksdagsledamot, Bromma
Maria Ogannesian, 24 år, studerande, Botkyrka
Gorges Barkho, 53 år, civilingenjör, Huddinge
Vad ska man säga? Bra jobbat helt enkelt! Stark trea!

Jesper utvärderar dina riksdagskandidater baserat på namn (del 2)

2010-09-14T23:42:00.000+02:00

Vi tar några till redan ikväll tycker jag, det är många att beta av och många knasiga namn kvar att sätta poäng på.

Aktiv Demokrati – partiet för kontinuerlig direktdemokrati.
AD (jag utgår från att de vill bli förkortade så) har inte många namn på sin lista, bara sex män med trista svennebanan-namn. Det de däremot har gjort är att använda sin valsedel till fullo genom att skriva ut telefonnummer, mailadresser och sånt konstigt på sin valsedel. Man kan t.ex ringa Patrik Fridén på 0733-765287 om man vill fråga ut honom innan man kryssar hans namn och man kan läsa att Martin Gustavsson, 38, är Ingenjör, socialist, piratfeminist och invandringsskeptiker.
Småkul men det är namnen jag vill fokusera på här, så det blir bara ett poäng till Aktiv Demokrati.

Arbetarpartiet-Socialdemokraterna
Nu då! Här måste vi ändå kunna hitta lite bra namn, visst måste väl såssarna ha tänkt på att sätta namn på listan som drar ögonen till sig?
Jag vet inte jag… Trots en lång lista så är det rätt trist. Det är mycket utlandsklingande och svåruttalat vilket i sig inte betyder bra tycker jag. Vi vill se namn som på ett roligt sätt går ihop med yrket eller namn som rimmar på roliga saker. Nej, en smula grått här och det bästa jag kan hitta är:
Käte Diederichsen, Lidingö
Aleksandar Srndovic, Pappersarbetare, Norrtälje
Sara Kukka-Salam, Ekonomistuderande, Solna
Ganska låg nivå va? Att börja sitt efternamn med fyra konsonanter är visserligen alltid uppskattat samt att ha ett namn som vagt för tankarna till manliga genitalia, men ändå, S borde kunna bättre. Två poäng till Socialdemokraterna.

Europeiska Arbetarpartiet-EAP

Partiledaren för EAP, Hussein Askary, har sett till att skriva partiets webadress efter sitt namn på valsedeln vilket ju är smart för då kan man surfa in där innan man bestämmer sig och inse precis hur tråkigt detta parti är. Det verkar alltså vara ett parti som vill utreda finanskrisen ordentligt och ”Krossa klimatlögnen & gröna svastikan” (jag har aldrig sett en grön svastika förut så det var kul!)

Snackar vi namn (vilket vi ju gör) så är det lite småskoj här med namn som Sergej Strid, Erol Curmak och Michael Goj. Tre poäng ska de allt ha tycker jag! Bra knäppighets och tråkighetsfaktor på en och samma gång här, sånt ska premieras!

Landsbygdsdemokraterna
Jag lär mig mycket under denna lilla utvärdering hörrni! LD’s valsedel verkade så urbota trist att jag var tvungen att googla dem för att försöka hitta något roligt med detta parti. Sanningen är att det inte blir roligare och att LD-anhängare i allmänhet tycker att livet är ungefär såhär kul:

Det här kan alltså vara det tristaste partiet som du kan välja på söndag! Är du en riktig lustigkurre av Killinggänget-generationen så kanske du gör det enbart av ironi, det kanske är så LD får ihop sina 0,00xx procentenheter?
Hur som helst så visst, det finns ett och annat att fnissa åt på listan, typ Nille Niilimaa, mannen(?) med kanske störst andel vokaler i sitt namn av alla kanditater! Men i allmänhet är det förjävla trist. En poäng, enbart för Nille.

Och vi har inte ens kommit till de riktigt extrema gängen ännu! Stay tuned...

Ny följetång på bloggen!

2010-09-14T18:45:00.001+02:00

Idag har jag varit på arbetsintervju och det var ju kul, finskjortan på och charmen på topp! Det verkar vara ett helt ok kneg, ute på Värmdö förvisso, vilket jag lite hade underskattat avståndet till, men inget är perfekt…
Så nu sitter jag på bussen och tänker mig att jag kanske ska åka den här vägen varje morgon och kväll ett tag framöver, det känns ganska bra, det känns ganska kul att få komma igång med något nytt.

Och vad kan man då roa sig med på bussen från Värmdö då? Jo, på Värmdö kommunkontor kan man förtidsrösta och där man kan förtidsrösta finns det valsedlar och på valsedlarna finns det namn, ni ser vart jag är på väg med detta väl?
Det är hög tid att utvärdera våra potentiella folkvalda utifrån deras namn tycker jag! Vi utelämnar de trista, jag är ledsen men ingen kommer att kryssa för ”Lars Carlsson, driftingenjör, 42 år, Vallentuna”, inte baserat på den informationen i alla fall, och den informationen är alltså vad vi har att dra slutsatser ifrån!

Vi gör detta parti för parti tycker jag. Jag började redan på bussen med de valsedlar jag fick med mig från Värmdö men i sann demokratisk anda måste vi ju faktiskt gå igenom alla! Varenda jävla parti som tryckt en enda valsedel i år förtjänar att utvärderas baserat på vad som står på den! Så vi tar några partier om dagen fram till Söndag och sedan räknar vi ihop poängen, så får vi se vad ni ska rösta på sen, kul va?! Partierna kommer att presenteras i fullständigt godtycklig ordning, håll till godo.
Alltså:

Jesper utvärderar dina riksdagskandidater baserat på namn (del 1)

Centerpartiet
Det här var ju sällsynt trist, men det var ju också att förvänta tycker jag. Här vill vi se mycket dubbelnamn och enstaviga mansnamn för att uppräthålla att det är bönder vi snackar om. Det mest typiska namnet efter denna förutsättning (och den enda på riksdagssedeln med yrke lantbrukare!) hittar vi längst ned:
Nils-Olov Nilsson, lantbrukare, 50 år, Salem
Nästan så att man anar att Nils-Olov är påhittad bara för att… (Folkpartiet har en Peter Bondesson, honom hade de allt velat sätta fingrarna på!)
Några Wildcards här på namnfronten t.ex Anna-Karin Hatt Alterå, Anders Slätis och Tor von Sydow annars som sagt, tråkigt. Två poäng av fem möjliga.

Klassiskt liberala partiet
Nu börjar det likna något! Av tio namn på KLP’s (förkortar partinamn helt godtyckligt här som ni märker) valsedel så räknar jag till åtminstone tre som, om än kanske inte är så roliga, åtminstone har en viss aha-faktor till sig.
Hrafn Steiner, student, Stockholm
Gert-Åke Rosqvist, pilot, Malmö
Calle Kabo, systemutvecklare, Alingsås
Lägg sedan till att de har lagt en Palmstierna sist på listan vilket rundar av fint och ger hela partiet en viss renomé. Riktigt bra jobbat här tycker jag! Fyra poäng!

Kommunistiska förbundet
Här är det trist men passande. Tre namn och inte är de roliga heller, möjligen liten pluspoäng för första namnet ”Dag” vilket på något sätt är precis vad jag tänker mig att en kommunist heter. Däremot har man prickat in yrken och tråkighet bra för att passa ett äkta arbetarparti, vi har en reparatör, en köttpaketerare och en livsmedelsarbetare. Vi ser framför oss väldigt mycket hårnät och gummihandskar som hanterar väldigt mycket väldigt döda djurkroppar, allt i brunaktig sepiaton.
Dessutom har vi samma efternamn, Tirsén, på både Dag och Catharina så vi ser dessutom framför oss hur de har väldigt mycket kommunist-sex i ett töcken av hår och brass (om de är syskon ber jag så hemskt mycket om ursäkt men utesluter ändå inte kommunist-sexet dem emellan). Bra matchning, trista namn, två poäng här.

Bara 30 partier kvar, fortsättningen kommer, var så säkra...

Det som hände mig igår

2010-09-12T21:50:00.000+02:00

Det har på sätt och vis varit en händelserik helg. I fredags gjorde jag i och för sig ingenting och idag har jag väl i och för sig inte heller uträttat så mycket mer än att glo på film, men igår… Igår var jag på fotografiska museet vilket jag kan rekommendera och föreslår att man ska gå dit på en vardag när det inte är fullt så klaustrofobi-packat. Jag blev inspirerad kan man nog säga, det var en härlig känsla och en trevlig upplevelse, men det var ändå inte det som stack ut som lördagens stora händelse.

Framåt kvällen var planen att ta sig till Zuzanne för att snacka skit och möjligen se en film och eftersom att våra två förorter inte är allt för långt ifrån varandra så bestämde jag mig för att promenera dit på den långa, mörka och ödsliga gångvägen som kantar Örbyleden, varpå jag blev rånad.
Jepp, så var det. Och det var faktiskt jävligt läskigt trots att det kunde ha varit värre. Det var inga knivar inblandade, inget våld, bara en jävligt jobbig snubbe som följde efter mig i tio minuter, drog åt sig mina hörlurar och försökte med små hot och utrop övertyga mig om att frivilligt överlämna min telefon…
Det var en väldigt surrealistisk situation som jag inte riktigt kan beskriva, vi gick där och pratade och jag var rädd för att han när som helst skulle hoppa på mig, så jag försökte att vara så luddig och långdragen som möjligt så att vi så småningom skulle komma fram till en plats som var en smula mindre öde. Och det gjorde vi, vi kom till en korsning full av bilar och han vek av åt ett annat håll, så jag tänkte att här är det ju ändå folk och jag ropade efter honom ”Du, vafan, kan jag inte bara få tillbaka mina hörlurar nu?”. Han sa nej, och just då, precis då, kom det en polisbil körandes i korsningen. Jag knackade på rutan, pekade på killen som hade hunnit en bit bort: ”Den där killen försökte råna mig”.
Och så var en hel cirkus igång. Killen som snott mina hörlurar sprang raka vägen in i skogen och inom några minuter så kom det civilbil och hundpatrull och pikébuss och för att vara ärlig så kändes det hela lite överdrivet.
Jag fick stå där på trottoaren och berätta vad som hänt och jag fick legitimera mig och det verkade komma fler och fler poliser hela tiden. Till slut blev jag erbjuden skjuts hem till Zuzanne och jag måste ju erkänna att det kändes en smula häftigt när vi brände rödljus med sirenerna på… Men jag satt ändå där och funderade på det absurda med hela situationen. Om killen bara hade lämnat tillbaka hörlurarna, eller om polisbilen inte kommit åkande just där just då, då hade det inte blivit cirkus av alltihop. Och jag såg framför mig hur han sprang runt där uppe i den väldigt mörka skogen med mina hörlurar i fickan och två ilskna Schäfrar efter sig och det hela kändes så jävla onödigt. Fullkomligt onödigt.
Jag saknar min lurar, det gör jag. Och jag blev förbannad och rädd, absolut, jag tycker att man kan ge fan i att ta saker som inte är ens egna, och att det inte precis känns som att det är trevliga killar som hänger på öde gångvägar och väntar på rånoffer… Men det jag framförallt känner är bara: så jävla onödigt för ett par hörlurar.

Och det får man väl säga var det mest spektakulära som hände denna helg. Det var lite skönt att skriva av sig om det faktiskt. Nu ska jag återgå till mina söndagsaktiviteter.

Nördfredag

2010-09-10T20:13:00.000+02:00

Jaha. Vilken skoj fredagkväll det här blir då… Jag tröttnar ganska snabbt på att ligga hemma på detta sätt trots alla olika sätt jag har att förströ mig på. Idag har jag spelat ett av de bästa TV-spelen jag lirat på länge, Oblivion, i några timmar. Det är ett sånt där spel som aldrig tar slut och aldrig blir tråkigt, jag tror att jag har kommit halvvägs nu efter x antal slösade/väl investerade timmar. Därefter glodde jag på ”Kick-Ass” och det var ju en underhållande liten film får jag säga, totalnördig, överdrivet våldsam och krystat Tarrantinosk på ett ganska härligt sätt.
Så, nördfredag alltså. Det är vad det blev idag, jag ska bli frisk till imorgon har jag bestämt så att jag kan gå på fotografiska och följa upp det med vin, det är planen. Jag hoppas att eventuella läsare har roligare saker för sig ikväll än vad jag har.

Ps. Man får tid till att göra sånt som man annars inte gör när man är sjuk. Idag fann jag mig sitta och titta igenom rätt många av mina bilder, det brukar jag sällan göra annars. Det är ganska härligt när man kollar på alla samtidigt och ser att det finns en och annan vettig bild där faktiskt… Två favoriter här nedan, bara för att… Ds.

Döende!

2010-09-09T16:02:00.000+02:00

Jag vaknade alltså imorse med djävulen i kroppen. Huvudvärk och muskelvärk och feber, you name it… Jag avskyr att vara sjuk, men det kunde vara värre. Jag ligger här och glor på tv-serier och dricker juice och så och det är ju inte så illa… Har ni föresten sett ”It’s allways sunny in Philladelphia”? Det kan ju vara den bästa sitcomen någonsin och balsam för min trasiga kropp just nu.

Det är väl det enda jag kan se som positivt med den här situationen, man kan ligga i sängen hela dagen och glo på tv-serier utan att känna sig skyldig. Annars ska man ju ha en partner om man ska få ut det mesta av sin sjukdom, någon som pysslar om en och går och handlar glass åt en och sånt. Det är ju faktiskt en win-win situation, alla gillar att få vara lite god samarit då och då…
Men någon tjej har jag inte så den delen blir det inget med den här gången. Det var ju fan… Dessutom hamnar detta i kategorin ”saker man inte bör skriva om för att Annika Norlin redan har gjort det bättre ändå.”
Här ackompanjerat av bilder på en gubbe som är ute och rastar hunden… Folk lägger upp konstiga saker på nätet...

Tillbaka till mina tv-serier.

Ovärderlig, revolutionerande information för dig som gillar att knulla

2010-09-09T08:34:00.001+02:00

Att skriva ett blogginlägg om böcker som ”The game” och om de minst sagt tveksamma ”vetenskaper” om raggningsteknik som dykt upp de senaste åren känns ju en smula 2008… Men igår blev jag inlänkad till en sajt som fick mig att åtminstone vilja kommentera detta. Sarga heter den. Som jag förstår det så är detta med att ”sarga” någon samma sak som att skaffa en ny bekantskap. Det finns andra ”facktermer” också som ”neg” och ”inledare” allt för att maximera din chans att ”stifta en ny bekantskap”, alltså att få dra med någon hem från Kellys och skinkapå henne…
Liten fingervisning här: hittar man på nya betydelser för ord för att verka seriös och smart och om man dessutom tar fem spänn per sms för att delge sin kunskap, då är man antagligen en idiot och en fjant som ingen bör lyssna på. Men å andra sidan så riktar sig väl denna information inte till raketforskare…
Nej, detta riktar sig till alla dessa småfeta, ensama killar som inte förstår någonting om tjejer. Tjejer är för dem varelser som inte kommer från den här planeten, måhända är de från månen. De är väldigt konstiga, vill göra och prata om konstiga saker. Men ändå, de är ju så söta och det kittlar ju så skönt i underlivet när man tänker på dem. Så man vill ju ta med dem hem. Man vill ju så gärna ha en liten tjej hemma hos sig. Så bra då att det finns genvägar! Knep för den som lätt och smärtfritt vill lura människor att ligga med en! (och det vill man ju!) Guldkorn som:

”Alla förväntar sig komplimanger och har oftast en färdig undanmanöver klar för en sådan.
Överraska med någon intressant fakta - eller varför inte med något som personen inte känner igen - en kamouflerad förolämpning, dvs en neg. De avväpnar personen och demonstrerar att du inte är "överdrivet" intresserad eller påflugen vilket får personen att sänka garden.”

Så. Jävla. Smart!, tänker vi killar, man förolämpar tjejen först och främst! Då får hon inte några idéer i huvudet om att man skulle vara alldeles för intresserad!

Man läser vidare:

”Säger du En intressant sak så tycker folk som lyssnar att du sagt en intressant Sak.
Säger du Tio intressanta saker så sker något - plötsligt tycker folk att Du är intressant.”

Ja, det är ju helt logiskt! Tio saker är fler saker än en sak… Att jag inte tänkt på det innan! Dessutom älskar ju folk killar som står och spyr ur sig fakta och inte lyssnar på vad någon annan har att säga, eller hur?

Larvig hatt - också ett bra knep! Vem blir inte intresserad av kille i larvig hatt?!

När man nu har skapat ett intresse tänker man, hur ska jag då seal the deal? Vad ger mig en edge över alla andra som också har läst Illustrerad vetenskap och memorerat tio intressanta fakta?
Jo! Med (vetenskapligt bevisade!) psykologiska knep såklart!
Till exempel:

”Skall du närma dig en kvinna så gör det alltid från sidan. Framifrån och bakifrån finns det inbyggda varningsbeteenden för medan du från sidan inte utgör något hot utan istället snarare inger förtroende.”

Ovärderlig information! Nu är det bara att börja cirkulera runt dansgolvet och vänta tills man får en sida vänd mot sig, då springer man fram med en snabb förolämpning och sen har man praktiskt taget halva inne!
Hur träffade folk varandra innan genierna bakom den här vetenskapen kom ut med sina alster?
Det kan man verkligen fråga sig…

Mer film, konstig konstfilm...

2010-09-08T15:18:00.001+02:00

Igår på bion så snodde jag åt mig ett Cinemateket-program som jag har suttit och lusläst till lunch idag. Jag älskar Cinemateket, det är så underbart att sånt finns, även om jag inte är så bra som jag borde vara på att utnyttja det. Man blir ju så lätt bekväm av sig och tycker att det är jobbigt att släpa sig ut till filmhuset… Hur som helst så fanns det massa gött i det där programet, imorgon har de en helkväll med Gösta Ekman på filmhuset, intervju med honom akompanjerat av Papphammar och sen ”Morrhår & ärtor” på stor duk. Låter det inte härligt? Synd bara att jag inte lär få med mig någon annan…
Och på lördag eftermiddag kan man se ”Blue Velvet” som bakisunderhållning.

Det lär jag inte heller få med mig någon på…

Bra program i alla fall, och billigt är det också!
Med det sagt så kan det ju bli en smula arty-farty, en smulla pretto… Sånt är ju roligt av flera anledningar och jag kan inte hjälpa att jag skrattar lite när jag sitter här och läser mitt program. Det är inte Göta Kanal precis, det är svårt, det är tungt... Jag älskar film men en del av det här verkar ju löjligt deppigt, eller vad sägs om:

”Traumatiserad Vietnam-pilot som dödat ett barn inleder relation med tolvårig flicka dumpad på barnhem i förort till Paris”

Eller

”Svart komedi om ung mans kamp för att få gräva upp sin morbror, mönsterarbetaren som begravts med fackföreningskortet hans änka måste ha för att få ut sin pension.”

Eller:

”Brutal uppväxt i uråldrigt sardiskt patriarkat i bröderna Tavianis största succé. Efter en självbiografi av Gavino Ledda, som vaktar får och pryglas medvetslös av sin far i femton år och sedan lär sig latin och blir lingvist.”

Det är så att man ibland, ofta, tror att beskrivningarna är dikter eller såna där ordlekar där man går runt i en ring och alla säger varsitt ord tills man har en berättelse… En väldigt kreativ (eller möjligen helt okreativ?) människa måste sitta och jobba med dessa, jag såg faktiskt filmen som det undre citatet ovan beskriver i skolan och även om den inte precis var någon skrattfest så var den ju oändligt mycket roligare än vad det låter…
Men å andra sidan så låter ju det här jävligt intressant faktiskt:

”Hemlös drömmare med kula i huvudet träffar kreativt kollektiv bosatt på skrotupplag och beslutar att hämnas på vapenindustrin.”

Den måste jag ju faktiskt se…

Två tips mest

2010-09-08T11:38:00.000+02:00

Jag gick på bio med Mathias och Valeria igår för att se ”Armadillo”, en dokumentär om danska ISAF-soldater i Afgahnistan. Det var en bra film, extremt obehaglig på sina ställen tyckte jag. Jag har så svårt att förstå att man skickar de här pojkarna dit med löften om det stora äventyret. Det finns mycket med det där som inte är helt lätt att förstå…
När jag kom hem så såg jag en mer lättsam dokumentär, ”Man on wire”. Så fantastiskt fin den var, jag kände mig inspirerad av den filmen. Finns på SVTplay i ett par veckor.

Bara några tips där alltså. Annars mår jag ganska fint tycker jag, under omständigheterna. Alltså att det är höst och att jag är oviss om framtiden, där har ni omständigheterna.
I förrgår la jag mig i badet för första gången sedan jag flyttade hit, jag hade varit ute och gått i kylan och det var ganska skönt. Men det kändes som en sån sak som verkligen hör kylan och vintern till, ändå var det helt ok. Det är en övergripande känsla av att något saknas utan att man vet vad, och så brukar det vara på hösten. Jag vet inte varför det är så men så är det.
Fan, nu har jag inte så mycket att säga igen känner jag… Jag återkommer med något mer konkret.

Angående min kusin

2010-09-04T13:10:00.000+02:00

Ikväll ska jag äta middag med min moster Eva och min kusin Fanny. Jag är väldigt glad för detta. Dels för att det alltid är trevligt med middag med trevliga människor (och det är alldeles för sällan jag får tillfälle att besöka Jakobsberg) men framförallt för att träffa Fanny. Vi ses inte så ofta nu mera, hon bor i Göteborg och då blir det ju inte av att man går ut och tar en öl riktigt.
Jag och Fanny har nog lite speciell rellation för att vara kusiner. När vi växte upp så träffades vi väldigt mycket, vi blev nästan som syskon. Jag har aldrig haft ett syskon som varit i min ålder och inte hon heller. Ibland hatade jag henne med den glöd som små barn hatar saker, vi bråkade säkert och slogs, och det är väl sånt som syskon gör, men framförallt var vi nog ganska bra kompisar tror jag, åtminstone tills vi blev tonåringar och började bli medvetna om allt och alla. Ni vet hur det var, plötsligt var det viktigt att ha någon speciell grupptillhörighet, att se ut och uppträda på ett speciellt sätt. Men strunt samma, poängen är att vi var tajta, då när det begav sig.

Den enda bilden jag kan hitta på mig och Fanny...

Och det berodde inte enbart på att våra mammor var syskon och umgicks mycket. Jag och Fanny hade något speciellt. Vi är nämligen födda på samma dag. Det var ju något väldigt speciellt med det där, två syskon som får barn på samma dag, samma år. Och den historien har vi blivit matade med ofta sedan vi var stora nog att förstå den. Vi har lyssnat på berättelsen om hur min mamma och Fannys mamma låg i samma sal på BB, hur häftigt personalen tyckte att det var att det var två syrror där samma dag. Vi har alltid känt oss lite speciella på grund av det där, och trots att alla andra kanske rycker på axlarna åt det så har vi gärna berättat historien igen.
Den flitige läsaren såg att jag och Fanny ju träffades på Way out West för ett par veckor sedan och då var det första gången på väldigt länge kändes det som. Men ni vet när man inte träffat någon på länge och är lite rädd att det inte ska funka att umgås riktigt, att man ska ha blivit för olika på den tid man inte setts. Och sedan ses man och det är hur trevligt som helst och man snackar och har så jävla trevligt och man förstår inte alls vad det var man var så orolig för från början… Precis så var det.

Nåväl, det ska i alla fall bli väldigt trevligt. I allmänhet tror jag på en mycket trevlig kväll ikväll! Kanske Fasching… Det var länge sedan nu… Det vore något det…

God morgon.

Hejfredag

2010-09-03T13:17:00.000+02:00

Jag är glad idag därför att jag har fått det där ”internet” hemma i min lägenhet. Riktigt internet från en sladd som går in i väggen! Man kan väl säga att man inte blir van vid sådan lyx av att hoppa runt på andrahandskontrakt… Dessutom är jag glad för att det är fredag, jag har en bra känsla om den här helgen, jag vet inte vad jag ska göra men jag har en bra känsla.

Vi låter det vara så så länge tycker jag.

Jag hoppas att ni har härliga fredagsplaner bloggers, ni får gärna berätta om dem om ni vill.

Ps. Jag ville spela en härlig låt med Niccokick som jag tyckte passade tillfället, men folk är ju så dåliga på att lägga upp sånt på youtube så att lata människor som jag enkelt kan lägga upp det på sina bloggar. Så jävla trist att folk inte tänker på sina medmänniskor längre. Sollidariteten. Vad hände med den? Jag bara undrar?
Det blir en spotifylänk istället: Niccokick – “The pain in my throat is just a sign of healthy anxiety”

Blandar och ger

2010-09-02T18:20:00.001+02:00

Så vad har då hänt under den tid då den här bloggen legat en smula i dvala? Inte så mycket egentligen, men jag tänkte nämna några triviala saker som det mycket väl kunde ha blivit blogginlägg av om jag varit på det humöret (vilket jag då alltså inte var…)

- Såg filmen ”Puss” på bio och funderade återigen på detta med svensk film och den eviga invändningen att svensk film skulle vara dålig. Jag håller inte med i sak men kan själv känna att manus och skådespeleri ofta känns sämre när man ser svenska filmer än till exempel amerikanska. Jag har en teori om att det handlar om språket och att svenska är för hemtamt för att man ska köpa skrivna repliker som ibland inte ligger 100% rätt i munnen på skådespelarna.
Med det sagt så var ”Puss” ändå jävligt trist. Det blir inte bra bara för att man har två Skarsgårdar med i projektet. Och jag har aldrig, aldrig sett en riktig människa lägga på en telefonlur, titta på den argt och väsa ”asshole” till personen som just var i andra änden. Det är en dålig replik det, oavsett vilket språk den är på…

- Fi släpper små filmer med Gudrun Schyman och Nour el Refai innan valet. Och den första var ju kul, sen blev det bara dåligt filmad framrapad fakta av det hela. Intressant och helt sann fakta visserligen (förutom kanske detta vänstervurmande för kortare arbetsdagar, det vet jag inte om jag gillar…) men de kunde ju ha gjort det så mycket roligare med en sylvass retoriker som Gudrun och en sylvass komiker som Nour. Lite besviken.
Bättre än alla andra trista valfilmer i år dock (SDs kan man i och för sig inte kalla för trist kanske…)

- Läste en krönika av Linda Skugge på temat ungdomar-är-så-jävla-lata-nuförtiden som verkar vara poppis just nu. Jag är lite delad här, för jag kan hålla med henne om att det finns såna ungdomar, är det något jag har lärt mig under de senaste två åren så är det arbetsmoral, den hade jag inte på topp förut…
Men samtidigt blir jag alldeles äcklad av den där krönikan i sin helhet, den börjar (för er som inte orkar läsa den) med att Skugge påstår sig kunna fixa jobb till vem som helst (eller, hon tillägger i den filmade intervjun att man bör vara ”frisk” och ”inte bo i en liten ort”) på 20 minuter. Därefter fortsätter det med att Skugge skryter om hur mycket hon har uppnåt i ungefär halva artikelln och sedan slutar det med ett enkelt ”hur svårt kan det vara?”
Jag håller med om att man inte ska klaga om man faktiskt tackar nej till jobb på till exempel McDonalds, men det finns ingen som helst förståelse i den där texten för att människor kan vara på något annat sätt än Linda Skugge, jag tycker att det är ett hårt och obehagligt sätt att klumpa ihop alla arbetslösa ungdomar. Erik berörde detta ännu bättre i hans förra inlägg.

Ja. Som sagt. Några saker jag funderade på bara. På återseende mina vänner.

Är tillbaka!

2010-09-02T08:19:00.001+02:00

Likt så många andra fashionistor och homestylare har jag tagit mig en bloggpaus. Det var skönt.
När vi blir gamla kommer vi att berätta för våra barn om hur stressande och påfrestande vi hade det på 00-talet då vi var tvungna att ständigt hitta på nya fyndigheter om hur knasigt det är att vara hyfsat välbärgad i Stockholm...

Men om man skulle ta och skriva lite igen nu då? Jag är på bra humör denna tidiga morgon så varför inte?
Som en parentes här: jag har funderat en del under de här dagarna på vad som fattas på den här bloggen. Vi får väl se om det händer lite nya grejer snart, jag hoppas att det gör det.

Jag ligger i sängen och morgonläser tidningen Filter, en mycket bra tidskrift som alltid har något man är intresserad av. Där finns en intervju med Marcus Birro och då blir man ju förbannad på ett fnissigt sätt.
När jag jobbade med 1000apor så var det ju mycket Birro hela tiden och ärligt talat så förstod jag inte då varför man skulle hacka så mycket på den bleka lilla pöjken. Nu förstår jag det.
Marcus Birro verkar vara en så sjukt jobbig människa. En sån människa som får det att klia i hela kroppen på mig för att han är så pinsam. Dessutom är han kristen och en sån typ som ständigt och jämt ska försvara "kärnfamiljen".

Men det som är riktigt fascinerande är hur han tar alla tillfällen att övertyga folk om hur synd det är om Marcus Birro. Hur missförstådd han har blivit, hur jobbigt han har det.
Han är en sån människa som man känner på sig ganska ofta att han ljuger rakt upp och ned i krönikor och intervjuer. Ofta erkänner han i andra intervjuer att han har ljugit i någon krönika men bara i syfte att visa hur synd det är om honom som måste ljuga för att få lite (läs: för mycket) uppmärksamhet. Och i nästa steg: hur synd det är om honom som kämpar så mycket med sitt uppmärksamhetsbehov...
Och han kommer undan med det.
Och han får skriva fler böcker som ingen verkar läsa.

Det är ju fantastiskt! Ur intervjun i Filter:
"Du skriver att hela stan hatade dig och ditt gäng.
- Det var ju så också.
Så minns jag det inte alls.
- Ja, jo, delvis har du nog rätt. Men om man ser det i ett större perspektiv, Göteborgs-posten skrev inte en rad under alla år. Det började gå bra för mig som poet, men jag var aldrig med någonstans. 2003 hade vi releasefest för en roman om Göteborg och det kom inte en enda journalist."

Det har aldrig slagit Marcus Birro att folk kanske inte är så jävla intresserade. Jag tycker att det är så fruktansvärt pinsamt med en man som sitter i en intervju och öppet klagar på att tidningarna inte vill skriva om honom, helt utan att förstå det konstiga i ett sånt klagomål. Är det inte?
Jag kommer aldrig att förstå mig på män som Marcus Birro. Men på något sätt uppskattar jag att de finns där så att jag har någon att bli sådär fnissigt förbannad på.

"Du framstår faktiskt ofta som väldigt humorlös.
- Jag vet att det är så. Jag kan framstå som jävligt distanslös och humorbefriad när jag är precis tvärtom. En period trodde jag att folk funderade mycket på vad jag höll på med. Men så är det ju inte."

Jag har en känsla av att Marcus Birro fortfarande tror att folk funderar på honom då och då...

Nu är det dags att stiga upp.

Lördagsfunderingar

2010-08-28T20:31:00.000+02:00

Var enda gång jag börjar skriva ett inlägg de senaste dagarna så slutar jag halvvägs... Det blir bara en massa depp. En massa dravel. Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag har ingen lust att trycka ut en massa skräp här.

Ikväll är jag i alla fall på bra humör. På väg till goda vänner på middag, och det är ju trevligt.
Men jag är ju en smula introvert just nu känns det som. Det finns mycket att fundera på.
Jag tänker en hel del på valet, det sprids så mycket underliga, galna, idiotiska åsikter omkring mig just nu. Igår hade en vän lagt ut SDs valvideo på Facebook vilket resulterade i en lång diskution. Plötsligt visar det sig att man känner människor som inte avfärdar skräpet rakt av som just skräp, det är lite skrämmande...
Och i tisdags satt jag på tunnelbanan och bevittnade en klassisk äldre-herre-mot-ung-spoling-battalj, det hela gällde ett par skor placerade på ett säte på ett rent idiot-sätt! (enligt äldre herre). Även den disskutionen mynnade ut i något politiskt (äldre herre: moderat, yngre herre: sverigedemokrat). Det känns som att det genomsyrar allt och det skrämmer mig för det mesta är så själviskt, så svart och vitt, så långt från mig.

Utöver det så tänker jag på Erik ("Den ömhet du är värd" för er inbitna bloggers), Erik har flyttat, Erik är i Lund nu för att lära sig saker om världen och jag saknar honom redan, vad ska jag göra utan min Erik?
Men framförallt är jag glad för hans skull och ganska avundsjuk. Erik får en ny start idag, idag börjar han ett helt nytt liv. Ny stad, ny lägenhet, ny utbildning, nya människor. Det verkar så fantastiskt uppfriskande och spännande och härligt att få det.
Så, ja, en smula avis. Snart måste jag också göra något sånt. Snart.

Nu blir det drinkar och musik och mat och sällskap och bara såna härliga saker för kvällen. Det är bra. Det behöver jag.

.................

2010-08-24T23:01:00.000+02:00

Det är den där tiden på året… Jag känner att jag ältar detta lite (när jag väl bloggar), men detta är min värsta tid på året. När löven blivit lite gula och när det blir lite härligt höstruskigt, det kan jag ta, jag kan till och med tycka om det, men detta…
Nej, jag är inne i lite av en dålig period får man nog lov att säga, det känns som att jag har en jävligt jobbig kulle att ta mig över. Och mer och mer, oftare och oftare, ställer jag mig frågor som ”vem är jag egentligen?” och ”vad fan håller jag på med?” och ”Har jag inte blivit en smula fet?” och annat sånt dumt.
Idag hade jag en riktig skitdag, den kändes i alla fall som en riktig skitdag till största delen. Men sen gick jag hem till Anna och Mats och hängde med hela deras familj och med mamma och Mats lagade fisk och det var jättettrevligt, då blev jag på bättre humör. Och sen, alldeles nyss, satt jag på tunnelbanan och bestämde mig för att lyssna igenom Magic Numbers nya album. Först blev jag besviken, jag lyssnade på tre låtar lagom till att jag klev av i Hökarängen och var inte helt nöjd, när jag tio minuter senare var hemma så var jag uppfylld av något som liknar tillförsikt. Jag vet inte varför, det var något hemvant fast nytt där och något med Romeos röst som gjorde att jag bara kände att nej, allt blir nog rätt bra i slutändan ändå.
Och det är därför jag älskar musik. Det är därför.

Magic Numbers "The Runaway" på spotify.

Igår...

2010-08-21T15:30:00.000+02:00

Hade en relativt trevlig kväll igår. Började den med utebio i Rålis, det hela handlade väl mest om ett par tusen människor som satt i gräset och låtsades som att de inte frös, intalande sig själva att det fan inte är höst ännu. Ändå trevligt, såg ”Milk”, har sett den förut men den är värd att se om, inte minst för Sean Penn, det kan vara en av de mest fantastiska rollprestationer jag någonsin sett en skådespelare göra.
Hur som helst, filmen tog slut och vi åkte till söder och lyckades hamna på två skitställen i rad: Arken och Imperiet. Det blir så lätt så när det var som igår, alla ganska trötta, alla väldigt obeslutsamma, ingen vill vara den som går hem först och varje förslag är det någon som har något emot. Så man har en vän på Arken och låter det ta beslutet åt en. Och sedan skulle vi vidare och kom fram till det som en handfull andra människor i samma situation kommer fram till varje kväll: Imperiet har öppet till tre men tar inget inträde! Imperiet är således alltid en samling snåla människor som egentligen bara vill sitta och supa hårt (vilket man tycker att de väl lika gärna kunde göra hemma). De spelar jättehög, jättedålig musik och allt är väldigt rött, men ändå: inget inträde!

På Imperiet träffade jag en riktigt gammal vän, vi snackar lågstadie-gammal. Han var alltid med på högstadiet och ett tag efter det, vi har varit med om en hel del han och jag, när vi var sjutton år åkte vi till Kreta och söp tillsammans i en vecka, så som sjuttonåringar gör.
Det var roligt att träffa honom, jag blev jätteglad. Vi snackade minnen ett bra tag och det var mycket trevligt. Men man inser ju ganska fort att saker förändrats mer än vad man tror, jag insåg hur mycket jag själv har förändrats. Jag frågade om han hade tjej och det hade han, henne var han nöjd med ”så länge maten står på bordet”. Han jobbar i byggsvängen, tjänar säkert tre gånger så mycket som jag gör, dricker öl väldigt snabbt och när jag kramade om honom istället för att ta hans utsträckta hand så dunkade han mig demonstrativt hårt i ryggen.
Det kändes sorgligt.
Inte för att jag ser ned på honom eller tycker mig vara bättre, verkligen inte, jag tror att han är nöjd med sitt liv och det är ju bra. Utan för att jag insåg hur gamla vi har blivit, hur mycket tid som faktiskt har gått sedan vi var sjutton år. På något sätt känns det sorgligt för det kommer aldrig att komma tillbaka, det är borta nu och det vi gjorde då får vi inga tillfällen att göra igen. Fast va fan, ibland, oftast, så sög det ju ändå ganska ordentligt att vara sjutton år gammal…

Dokumentärfilm och så

2010-08-20T12:19:00.001+02:00

Jag är barnvakt idag. Sitter hemma hos Mats och Anna på söder och just nu är det inte så mycket att vakta eftersom att lillen ligger och trynar. Så jag sätter mig och ser klart dokumentären som jag började på igår. En film som jag har tänkt se väldigt länge men en sån som det liksom aldrig blivit av att jag sett, Bill Mahers ”Religulous”.

Som en parentes: Det är fantastiskt hur mycket bra dokumentärer som finns i sin helhet på youtube! Religulous från början.
"Jesus Camp" - mycket bra dokumentär på samma ämne.

Jag är ateist. Jag har samma inställning som Maher i filmen: Att det är ganska roligt/fascinerande/skrämmande att vi i ett modernt samhälle fortfarande har människor (massor av människor!) som tror på talande ormar och jungfrufödslar etc.
Jag tycker dessutom att filmen var underhållande, Maher gör det roligt och attackerar fanatikerna på rätt ställen. Sen är det såklart ganska givet att jag tycker så, vi delar ju samma åsikter i frågan, Maher och jag. Ändå blir jag ganska förbannad när jag ser den här filmen.
Det har de senaste tio åren eller så kommit en uppsjö av skojfriska dokumentärer, filmer som tar upp seriösa saker men gör det på ett underhållande sätt t.ex. Michael Moores filmer, Morgan Spurlocks ”Super size me” osv. Dessa filmer gör på det sättet för att dra till sig en större publik, jag fattar det, men jag kan inte tycka att det är bra, speciellt inte när det kommer till ett ämne som religion. Problemet är inte att Maher driver med, provocerar och lurar präster, rabbiner och imamer, problemet är den kreativa klippningen, de ständiga pålagda ljudeffekterna och de små texterna som alla bara tjänar underhållningssyftet. Religion är redan jätteknäppt, idiotiskt, ironiskt och fullt av logiska luckor och hål, Bill Maher är duktig på att hitta sömmarna och börja pilla i deras väv med sin humor. Det hade varit allt som behövdes och då hade kanske filmen tagits på allvar ordentligt som en riktig känga mot fanatikerna, och en sån kan faktiskt behövas! Istället tycker jag att det känns som att de har klippt sönder filmen och berövat den mycket av den trovärdighet som finns i grunden. Jäkligt synd.
Jag är redan övertygad i denna fråga, men om det var en fråga där jag stod och vägde, där jag inte riktigt visste vad jag skulle tro. Om jag var en av jättemånga ”agnostiker” (=velande töntar som vill hålla alla dörrar öppna, ifall att…) så skulle jag säkert bara bli sur på Maher som gör bort de religiösa människorna i filmen på vad som ser ut att vara ett tarvligt sätt, när han lika gärna kunde ha gjort det på ett otarvligt sätt genom att låta dem göra bort sig själva, det är de ju ändå rätt så bra på.

Men som sagt, underhållande ändå. Och en smula skrämmande.

Onsdag

2010-08-18T20:37:00.000+02:00

Jaha. Vad händer och fötter?! (tänkte att jag skulle köra enbart humor från mina föräldrars generation ett tag...)
Joråsatte, det är inte alls mycket som händer faktiskt. Eller fötter. Jag spenderar mina dagar med att städa och joxa i min nya lägenhet för att försöka få den beboelig. Det är drygt jobb men det går framåt. Och så särskillt mycket roliga saker gör jag inte, eller har jag inte gjort på ett par dagar i alla fall.
Igår skrotade jag runt där hemma och lyssnade på P3-dokumentär om Raoul Wallenberg, ni vet han som räddade en massa judar undan avrättning i Ungern genom att ge dem papperslappar som det stod "svensk medborgare" på. Typ.
Och efter att ha lyssnat på det så har jag gått runt i någon slags fantasivärld om att åka ut och göra hjälparbete och rädda hela världen. Poängen är att jag känner mig otroligt nyckfull just nu, otroligt mottaglig. Det känns som att jag skulle kunna hoppa på nästan vad som helst. Om en värvare från armén på äkta amerikanskt manér kom fram och bad mig åka till öknen och skjuta saker i ett år så skulle jag antagligen seriöst överväga det just nu.
Jag känner mig osäker på vad jag ska bli när jag blir stor igen, för första gången på några år. Jag vet inte om det är bra eller dåligt...

Sånt som jag funderar på en vanlig onsdag. Nu är jag i alla fall på födelsedagskalas hos fina vännen Zuzanne, 26 år. Grattis till henne och ganska trevligt att komma ut ur lägenheten och slippa mina egna funderingar en stund.

Angående Håkan Hellström

2010-08-16T17:15:00.000+02:00

Jag halvsprang genom Slottsskogen, hade varit hos min kusin Fanny i majorna och ätit och druckit och glömt bort tiden. Nu var vi på väg till samma scen som 25000 andra och vi zick-zackade oss fram och fick arga blickar från de få som inte förstod varför vi hade så bråttom.
Tillslut, femtio meter från scenen, folkmassan framför oss är massiv…
Jag har aldig varit det största fanet av Håkan Hellströms musik, den har inte fångat mig helt alla gånger. Men hans energi, hans glöd, jag har alltid varit imponerad av den. Och i lördags fortplantade sig den energin till 25000 kroppar och gick som vågor genom ett hav av människor, lyssnande på låtar som funnits hos oss i tio år och som påverkat oss alla, kanske mer än vad vi trodde. Och jag kan ju de där texterna, har dem någonstans djupt i mitt hjärta och hör dem ibland eka mot något som kan vara mitt eget, eftersom att jag också varit sjutton år, eftersom att jag också varit full och trött och längtat efter någon.

Och jag stod bredvid Fanny och hennes kille Johan när det började. Vi sjöng oss igenom ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” vi dansade, vi hoppade, vi hade våra händer högt uppsträckta mot himlen. Så började ”En vän med en bil” och Fanny vände sig mot Johan och de kysstes, de hade någonstans att göra av all kärlek som strömmade ut från scenen framför oss, det var väldigt vackert. Själv vände jag mig bort mot scenen igen och kände mina ögon tåras och mina händer skaka, jag är osäker på exakt varför.
I slutändan har jag aldrig varit så närvarande eller känt så på en spelning förut, det var fantastiskt och jag kände att jag ville berätta om det här. Så var det.

Angående höstens första dag (idag)

2010-08-16T13:50:00.000+02:00

Och så var det slut alltihop. Allt det roliga. Slut.
Jag har spenderat en månad med rotlöst flängande. Först ställa in alla sina saker i en ny lägenhet och åka iväg utomlands två dagar senare. Sen mellanlanda en natt och så iväg till Gotland och sen festival. Och i slutändan ligger jag här med huvudvärk och ryggvärk i ett kaos av kartonger och sopsäckar med något mer än en smula ångest. Var det allt? Det gick ju så fort, är det redan slut?

Inte så konstigt kanske att man har ångest på höstens första dag. Och ingen bör lura sig själv något annat, höstens första dag är precis vad det är idag, jag funderar på att inte ens gå upp ur sängen och möta blåsten jag hör utanför fönstret, den låter kall.
Men det är klart, det finns ju möjligheter med detta. Min höst är öppen, allt kan hända med den, med mig. Det är så klart läskigt och obehagligt och det kan göra mig illamående ibland, men det är en smula spännande också när jag är på det humöret. Och jag vet hur jag är på hösten. Då kan jag brinna som starkast, om jag får chansen till det. Då kan jag skapa det bästa, vara som kärast och göra saker som jag aldrig gjort förut. Och det ska jag också göra!

Men för tillfället: något mer än en smula ångest här i min säng. Men vad göra? Det är naturligt. Det är vad det är och jag försöker ta till mig det och njuta av det på mitt eget sätt.

Wow wow wow

2010-08-14T13:27:00.001+02:00

Öj, öj… Nu är jag vaken, jag har till och med redan fått en liten tur i Angered, Göteborgs Hökarängen (kanske det är, eller så är det inte alls det). Ett litet (stort) problem vi har här är nämligen att jag och Amanda delar på en lägenhet och till den lägenheten delar vi på en nyckel. Det vi inte delar är samma intressen och samma vänner, inte alltid i alla fall.
Och därav Angered.
Genom exceptionellt dålig planering hade vi inte batteri på någon av våra telefoner och jag visste helt enkelt inte vart tösastycket var. Alls. Så det blev till att tigga till sig sovplats hos kamrat Hannas kusin och vakna till ljudet av morgonpigga, dammsugande Angeredsbor klockan tio.

Men detta till trots hade jag väldigt roligt igår. Det var ju som så att torsdagskvällen blev ganska miserabel tyvärr. Jag köade i en timme till Annedalskyrkan för att se The tallest man on earth, bara för att vara tio meter från dörren när inga fler släpptes in. Och så slutade den kvällen. Så illa var det faktiskt.
Så igår var jag ganska så sugen på att ta igen det hela. Och roligt hade jag, trots att jag hamnade i festival-förvirrings-träsket och hade tre olika sällskap att försöka hitta utan att kunna ringa (eftersom att Telia, som sponsrar denna festival inte kan hantera att folk använder sina telefoner mer än en i taget). Soundtrack of our lives var väldigt fina med sin symfoniorkester, The National gick på rutin men var riktigt bra och The XX var helt lysande, de var gårdagens behållning tycker jag, det var som ett ändlöst pulserande av rena gitarrtoner som inte tog slut. Fantastiskt.

Mycket bilder också, jag kör något inlägg i nästa vecka med ett helt gäng, nu lägger jag in ett par helt obehandlade här nedan bara för sakens skull.
Och nu en dusch och sen iväg till Shout out louds!

Mest lite tågsvammel

2010-08-12T19:08:00.001+02:00

Sitter på tåget. Det är inte jätteroligt. Alla omkring oss verkar ha hakat upp sig på att klaga på hur varmt det är här i vagnen. Och dessutom är det jävligt varmt.
Annars gillar jag att åka tåg, det är trevligt. Jag tycker om att det går så fort och jag tycker om att lyssna på musik och titta ut genom fönstret och låta tankarna glida iväg lite.

Igår tog jag en öl med ett trevligt gäng på någon av uteserveringarna på Medborgarplatsen, och när de andra hade gått fanns jag och Zuzanne kvar och vi pratade om förhållanden. Vi pratade om våra ex och vi pratade om dramatik. De där situationerna som de flesta har genomlevt som blir så överdrivet dramatiska. När det gråts och skriks och man säger de där sakerna som är så klyschiga men som är det enda som funkar just då.
Jag har upplevt en del sånt ändå, det är inte så roligt. Mest kanske för att man, när man är mitt i det, känner sig så otroligt fjantig. Jag har stått där med tårarna i ögonen sägandes saker som "Det är inte dig det är fel på, det är jag" och nästan varit på väg att börja skratta för att det känns så otroligt krystat/konstlat/överdramatiskt. Och samtidigt hamnar man där igen, när det väl ska skrikas och gråtas.
Kanske är det en anledning till att jag varit singel ett bra tag nu. Jag vill inte se den sidan av mig och inte av någon annan heller.
Samtidigt finns det faktiskt en del av mig som saknar dramatiken i att försöka hålla ihop ett förhållande. Det får en att känna sig levande...

Men jag vet inte hörni. Ibland tänker jag på allt sånt här och känner bara att jag inte vill vara med, att det sista jag vill är att spela alla spelen och leta och ligga och leta igen.
Men det kanske beror på vart man landar i slutändan antar jag, vem man tillslut hittar, eller om man kanske inte hittar någon alls...
Det är ju faktiskt ändå lite spännande att inte ha någon aning om det än.

God morgon!

2010-08-12T12:13:00.000+02:00

Jaha. Idag bär det av då. Mot Göteborg! Igår pysslade jag med massor av ärenden och småsaker och nu känner jag mig klar. Jag och Amanda ska gå och köpa en massa vin om en stund och sedan ta tåget från Södertälje, jag tror att det kommer att bli mycket trevligt!
Dessutom ser jag mycket fram emot den här kvällen. Ikväll ska jag se The tallest man on earth i Annedalskyrkan och jag tror/hoppas att det kommer att bli fullständigt magiskt.

Nu tar vi några bilder från Gotland på det, mest för att jag är nyvaken och inte kan komma på något med substans att skriva om, jag återkommer senare.

Uppsnärjd i det blå

2010-08-10T14:28:00.001+02:00

Jaha. Jobbar idag också. Men nu är jag snart klar så det är härligt ändå. I övrigt har jag alltjämt siktet inställt på helgen och på Way out West. I mina redigeringspauser har jag noga gått igenom schemat. Vad ska man se? Vad ska man välja när det krockar? Jag har en lång lista... Kanske kommer jag att missa hälften för att jag är någon annanstans och gör något annat, vi får väl se. En lista blev det i alla fall, för er som ska dit och vill tagga igång redan, för att gnida det i nosen på er som missar spektaklet:

Här har ni den!

Jag har säkert missat något guldkorn där också, men det visar sig väl.

Kanske tar jag en liten tisdagsfylla ikväll? Kanske blir jag på bättre humör så fort jag går från jobbet? Det känns onekligen som att det skulle kunna bli så.

Tillbaka i Sverige

2010-08-09T23:40:00.000+02:00

Jag är på fast mark igen. Hemma i Stockholm men åkte direkt för att jobba. Jag hade alls ingen lust men var såklart tvungen. Det fanns såklart något som skulle bli klart och som jag var tvungen att sitta här och göra. Jag ska inte klaga, egentligen är det inte så synd om mig. I mitt huvud planerar jag min helg. Det är sommarens sista tänker jag. Och jag menar inte att det på måndag kommer att vara tio grader och hagel utan mest att det här, Way out West, blir sommarens sista grej, den sista planerade sommaraktiviteten. Sorgligt? Nja. Någonting i mig tycker kanske det men samtidigt har jag känt på mig ett tag nu att den här helgen kommer att bli fantastisk. Något att minnas.
Jag satt på bussen och lyssnade på The National och frågade mig själv hur den inte skulle kunna bli det.
Jag bytte till Mumford & sons och frågade mig det igen.
Dessutom faller allt på plats på ett sånt där sätt som tyder på att det kommer att bli bra.

Så då är det konstigt att jag känner mig jävligt deppig idag... Det kan ha att göra med att jag var tvungen att åka hit till jobbet, eller att jag är trött efter en vecka då jag gått upp sju varje morgon (har ingen brådska att bli småbarnsförälder, tycker alldeles för mycket om att sova...). Det finns säkert en anledning, men jag kan inte riktigt se den just nu.
Behöver en cigg.
Ska gå ut och ta en.
Ler i alla fall åt bilden nedan. Kan det vara den härligaste jag har tagit? Fåren hade rymt och kom springande mot oss på stranden. Min brorson mötte dem skrikandes med spaden i högsta hugg. Han är förjävla skön ibland...
Och med det säger jag god natt.

Lördag

2010-08-07T13:33:00.000+02:00

Satt och glodde lite på Teletubbies med den lille. Jag har aldrig sett det förut och jag inser att jag är tio år efter här men satan vad knäppt det var! Helt galet. Lillen satt som förtrollad och jag med. Är inte den där solbebisen i början extremt obehaglig? Jag förstår mig inte på dagens barnprogram…
Nu tar lillen en lur och jag har hållt på i en timme och letat boende till Way out west, med en internetuppkoppling som drivs av en halvdöd hamster i ett hjul och en lika knastrig mottagning på telefonen (jag står här och skriker som officerarna alltid gör i Vietnamfilmerna, i de där abnormt stora telefonlurarna. ”I need napalm on the tree line! Now, god dammit!” Typ.)
Efter att ha ringt halva Göteborg och fått en mycket klarare bild av hur staden har det med hotell, vandrarhem, hostels, krypin och bed & breakfasts så fick jag tillslut en säng i ett fyrabäddarsrum för 215 spänn natten. Efter alla mina samtal så vågar jag tippa att det är den absolut näst sista vandrarhemssängen i hela staden (det fanns en kvar i samma rum som jag förstod det, om någon vill bo med mig och två främlingar i Göteborg nästa helg, börja ringa runt! Hittar ni den sista platsen och bokar den så bjuder jag på ölen sen). Och trots att jag antagligen får dela våningssäng med tre pingstvänner som åkt till Göteborg enbart för att försöka frälsa så många syndare som möjligt under festivalen så är jag väldigt nöjd! Det känns som att jag har blåst alla hotell jag ringde som ville ha 2000 kronor per natt. Ganska härligt. Återstår gör så att ordna resan dit… Men det är en enklare fråga hoppas jag.

Jaha, och det var det mest spännande som hände den här dagen. Ganska lugnt alltså… Nästan irriterande lugnt. Men bara nästan.

Fredag

2010-08-06T23:07:00.001+02:00

Det är fredag. Men jag är på landet och här betyder det inte mycket. Det kunde nästan lika gärna vara tisdag eller till och med måndag.
Jag har faktiskt haft en riktigt härlig dag idag. Tillsammans med min svägerskas syster har jag haft ansvaret för min brorson över dagen vilket gjorde det hela till en liten familjedag. Vi har badat den lille, vi har klätt honom och utfodrat honom och lagt honom i säng. Det är nästan så att man kunde tro att det kunde vara såhär hela tiden, att man en dag skulle ha en egen liten att klä och mata och bada, varje dag. Ändå känns det avlägset. Men trevligt har det varit. Jag sköt runt på vagnen på en loppis i en sömnig småstad på södra Gotland och tittade på gamla skivor och berättade för den lille om skivomslagen jag hittade, han var måttligt intresserad men det som var härligt/läskigt/intressant var att jag inte såg några tvivel i ögonen på loppisinnehavaren eller kioskkassörskan, vad dem beträffade var det väl min son. Kanske. Och det var lite... Spännande. Bara att tänka i de banorna om ni förstår vad jag menar.

Ja, en trevlig dag. Och nu sitter jag i trädgården och ikväll är det inga stjärnor. Men jag lyssnar på syrsorna som någon berättade för mig i förra veckan att jag snart inte kommer att höra längre.
Alla har en gräns, när man kommer upp i en viss ålder uppfattar ens öron inte längre alla frekvenser. Syrsorna försvinner med åldern fick jag höra och det tyckte jag var sorgligt. Det kändes som ännu en ofrånkomlig åldersmilstolpe som man skulle tvingas förbi och sen skulle syrsorna vara borta och då skulle man veta att nu, nu är man gammal, äldre. Men å andra sidan så tror jag inte att man saknar dem så mycket då faktiskt. Kanske, antagligen, märker man inte ens att de är borta.

Nog med svammel. Jag ska gå och lägga mig och det kan bli första fredagen då jag somnar innan midnatt på mycket länge. Kan det vara ett ålderstecken?
God natt.

Från öin intet nytt

2010-08-05T13:56:00.000+02:00

Jag har hittat en lek som min brorson gillar.

Brorson

Den går ut på att jag jagar honom, spretar med fingrarna och väser. Nu låter det kanske inte så sofistikerat men han skrikskrattar så svårare än så behöver det tydligen inte vara… I övrigt lunkar det på här. Igår var jag på vinprovning, det var jag och två andra 80-talister tillsammans med alla 40-talisterna. Vi gick omedelbart i barndom och satt och pillade ihop Kinderäggsbyggsatser och fnittrade.
Ikväll blir det mer finkultur. Macbeth på Romateatern. Jag ser framför mig väldigt mycket fårskin och gamla skottska kungar på Gotländska, härligt va?

Nåväl. Solen skiner på hängmattan där ute och jag är mitt uppe i slaget mellan Shah Ala-ud-Dins arabiska styrka och Djingis Kahns Mongoler i min bok. Mycket spännande.

Allmän trivselbild

Ganska lugnt. Ganska skönt.

2010-08-04T15:28:00.001+02:00

Så då är jag på Gotland… Det är härligt faktiskt, huset är ensamt mitt ute i ingenting känns det som, man kan gå och gå och gå och bara träffa några få människor. Jag uppskattar det väldigt mycket.
Mitt i allt detta försökte jag köpa biljett till Way out west på en internetuppkoppling som lämnar en hel del att önska. För att göra en lång historia kort så schabblade jag helt till något med mitt Visakort varför jag nu inte kan köpa någon biljett utan min bankdosa, vilken befinner sig i Stockholm…
Jag hatar sånt. De har lagt till en massa säkerhetssystem som ändå inte funkar och som bara hindrar mig från att få det jag vill ha! Som ni hör är jag en smula irriterad just nu, det går inte att komma ifrån.
Men om detta är mitt största problem idag så är det faktiskt ändå en ganska problemfri dag. En väldigt problemfri dag. Jag växlar mellan att läsa och sova och dricka kaffe. Typ. Och sen har jag planerat att utforska större delen av södra Gotland med kamera också. Jag började idag, kanske blir det en hel massa Gotlandsbilder här när jag kommer hem, nu blir det bara ett par stycken. Håll till godo.

Mot öin

2010-08-03T12:10:00.001+02:00

Jag är på bussen mot Nynäshamn vilken jag tagit två tåg för att ta mig till. Snart ska jag åka båt och sedan buss igen och en smula bil... Det är en sån dag idag.
Jag klev upp vid nio och räknar med att vara framme vid sex. Borde jag inte kunna ta mig till en annan kontinent på den tiden?
Nu ska jag ju i och för sig till en helt annan landmassa än den jag befinner mig på, nämligen Gotland. Det blir nog bra det. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i ett hus på södra Gotland i en vecka som av allt att döma kommer att regna bort, men det löser sig nog. Det lär ju i alla fall bli lugnt och skönt och jag gillar lugnt och skönt.

Just nu dock: stressad, surig, trött. Jag avskyr att stå och köa i stora folksamlingar, jag tycker inte alls om att betala en mindre förmögenhet för en kaffe och en macka och doften av svett är inget jag alls går igång på. Och då är Gotlandsbåten inte det perfekta stället att vara på. En dag kommer jag att utgöra en strålande surig gubbe om jag får överleva...
Jahanähä. Till havs.

Hem ljuva hem

2010-08-02T11:59:00.000+02:00

Jaha. Hemma i Sverige då. Känns ju sådär faktiskt.
Semestern i Wien var lång, den var skön, den var kravlös och slapp och härlig precis som jag ville ha den.
Jag tog med mig min semester-attityd in på terminal 1 på Wiens flygplats igår när jag av polis ombads utrymma den på grund av någon misstänkt väska…

Stressad konstapel: Sir you have to leave the area now.
Jag: Ok, ok, I just need a minute to finish my self-service-check-in-thingy here…
Stressad konstapel: Please leave the area sir!
Jag: Yes, yes… (knappar på maskinen)
Stressad konstapel: Sir! If you do not leave I will force you to!
Jag: Look, its printing my boardingpass now I just need to get it, OK?

Och jag fick min biljett och jag lunkade iväg och ställde mig bakom avspärrningarna utan att stressa. Efteråt tänkte jag: Hur jävla dum hade jag sett ut om det i det ögonblicket faktiskt hade brisserat en Al-Qaida-bomb mitt bland check-in-diskarna på terminal 1 och jag hade skadat mig eller dött? Då hade jag varit en riktig idiot va? Det sista man vill vara är fan killen som dör för att han inte vill se fånig ut och lägga benen på ryggen för ingenting… Ska tänka på det till nästa gång.

(Fullständigt orelaterad bild på mig, men lite småhäftigt va?)

Imorgon lämnar jag i alla fall landet igen och åker till Gotland i en vecka ungefär. Det blir gött. I Wien överförsåg vi oss en smula med alkohol, fett, socker och cigaretter (framförallt cigaretter…), allt det där som är gott/roligt/skönt att överförse sig med under någon kortare tidsperiod, men nu är det hög tid för lite riktig vila. Jag planerar att läsa en god bok under veckan (Ulf Lundells ”Jack”) Spela trevliga kortspel (Canasta) och äta god mat med kanske en smula grönsaker till också (Lamm). Jag ser verkligen fram emot det nu.

Och däremellan har vi den här dagen. Och den här dagen, i detta nu, ligger jag i min säng efter en hård natt. Jag tänkte få en tidig start, uträtta ett och annat, fixa, men igår låg jag här i timme efter timme och jag kunde inte för mitt liv somna. Jag vet inte om det kanske har att göra med att jag befinner mig i något slags semestrandets limbo mellan två resmål och att det är lite stressande. Eller det faktum att jag igår kom hem till min lägenhet och tänkte ”Helvete! knarkare, alternativt vilda apor, har varit här och trashat stället!” för att sedan komma på att nej, det var ju faktiskt såhär jag lämnade det, det kan också vara en smula stressande.
Vad det än är så känns det inte jättekul att vara hemma igen, så himla mycket finns det ändå inte att längta hem till.